Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
”Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga: ’Ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring.’”
Det var Jimmie Åkessons svar när Fredrik Reinfeldt 2014 vädjade till oss svenskar att öppna våra hjärtan för tusentals syrier som sökte asyl i Sverige. Åkesson hävdade alltså att stödet till asylsökande skedde på bekostnad av hjälpen till äldre.
2014 var Åkesson i opposition. Nu har han genom Tidöavtalet fått ett avgörande ansvar för den förda politiken. Asylmottagandet i Sverige har i stort sett upphört men likväl rapporteras att minst 42 kommuner har slutat att köra ut lagad mat till äldre, att Sverige enligt forskare är ett u-land när det gäller mat till gamla och att Livsmedelsverket befarar att risken för undernäring ökar (DN, 7/4).
Åkesson visste 2014 att han bluffade när han påstod att asylmottagandet skedde på bekostnad av äldres näringsintag. I samma kommentar till Reinfeldts tal påstod han nämligen att hans hjärta i själva verket var mer öppet än Reinfeldts: ”I tider av massflykt där miljoner människor flyr undan krig, mördande och katastrofer handlar det om att hjälpa så många människor som möjligt. Det gör man inte genom invandring till Sverige, utan genom att rikta resurserna till de områden där människorna finns.” (Citaten återges i Simon Sorgenfreis nyutkomna bok ”Öppna era hjärtan”.)
Han låtsades alltså att resurser som avsätts för att ta emot flyktingar i Sverige måste tas från svältande äldre. Men resurserna som används för att hjälpa människor på plats finns tydligen någon annanstans. Rimligen kan samma resurser användas också till flyktingar i Sverige.
Däremot hade Åkesson säkert rätt i att det var dyrare att hjälpa en flykting till en ny livschans i Sverige än att överleva i närområdet. Problemet är att för många är överlevnad i närområdet inte något alternativ och därför söker de en ny livschans någon annanstans. Omvärlden måste både kunna hjälpa den stora majoriteten på plats och minoriteten som söker asyl i andra länder. Att Sverige tar emot så kallade kvotflyktingar är ett tydligt erkännande av att vi förstår att alla inte har någon framtid i närområdet.
Flyktingmottagandet i Sverige är en humanitär insats. Vi tar inte primärt emot flyktingar för att till exempel möta vårt behov av arbetskraft utan av solidaritet med människor i behov av skydd. Därför tar det vissa resurser i anspråk. Men när flyktingarna väl är här är det naturligtvis önskvärt att så många som möjligt snabbt kan komma i arbete och få egen försörjning. När det lyckas kan kostnaden för mottagandet trots allt visa sig vara en god investering. De pengar som satsas på hjälp i närområdet är visserligen från humanitär synpunkt väldigt viktiga, men de är för svensk del förlorade pengar.
Flyktingar betyder med andra ord mycket för att hålla i gång den svenska äldreomsorgen, inklusive att leverera mat
Bland de flyktingar som kommer till Sverige finns det både sådana som ur ett ekonomiskt perspektiv är ”lönsamma” och sådana som inte är det. Så frågan är hur helheten ser ut. Konjunkturinstitutet redovisade i fjol på regeringens uppdrag en utredning om migrationens ekonomi. Utfallet kan se olika ut från år till år. Men 2022, som är det sista året som analyseras i rapporten, betalade hela gruppen flyktinginvandrare i Sverige in mer pengar i skatt än den totala kostnaden för de bidrag och individuella tjänster, till exempel barnomsorg, skola och sjukvård, som gick till dem. Det blev ett överskott på drygt 55 miljarder kronor (bearbetning av ”Invandrades nettobidrag till de offentliga finanserna 1983–2022”, Konjunkturinstitutet 2025, Bilaga 2, tabell 7). Det bidrog till finansieringen av kollektiva offentliga utgifter, som offentlig förvaltning, infrastruktur, forskning och försvar, vilka är ungefär desamma med eller utan flyktingar, och kan därmed sägas ha frigjort utrymme för andra utgifter, till exempel äldreomsorg.
Av drygt 200 000 personer som arbetar inom den är cirka 80 000 utrikes födda, varav en majoritet från länder som indikerar flyktingbakgrund. Flyktingar betyder med andra ord mycket för att hålla i gång den svenska äldreomsorgen, inklusive att leverera mat. Det hindrar förstås inte att det ändå finns brister inom området, men de hade med största sannolikhet varit ännu större utan flyktinginvandringen.
Jag undrar vad Jimmie Åkesson i dag, som ansvarig politiker, säger till en undernärd åldring? Det ärliga svaret vore förstås: ”Ledsen att du svälter ihjäl men vi har kastat ut många av dem som skulle ha kommit med maten och en del har dessutom fått 350 000 kronor i återvandringsbidrag så det blev mindre pengar över till din mat och så behövde jag själv en rejäl skattesänkning.” Men det vågar han knappast se dem i ögonen och säga, så han hittar säkert på något annat lika demagogiskt som det han sade 2014.
Min slutsats är att det för honom aldrig i någon reell mening handlar om att öppna några hjärtan utan bara om att stänga gränser. ”I mitt Europa bygger vi murar!”, löd SD:s budskap i Europavalrörelsen 2024. Och när det gäller att förhindra invandrare att komma hit, eller att kasta ut dem som redan är här, så finns det uppenbarligen inga ekonomiska restriktioner eller behov av att beakta situationen för äldre som behöver lagad mat eller är undernärda.
Nu gör Jimmie Åkesson, påhejad av Ulf Kristersson och omfamnad av Simona Mohamsson, anspråk på att bli migrationsminister efter valet i höst. De äldre som i dag är i samma situation som dem Åkesson låtsades bry sig om för tolv år sedan, har all anledning att känna oro.
Läs mer:
DN Debatt. ”Hur ska ni trolla fram 65 600 anställda inom äldreomsorgen?”
Gellert Tamas: Tidöministrarna skulle bli utvisade om de fick sin egen vandel prövad
