Berättelser om trauma har blivit en av vår tids starkaste moraliska valutor, och fungerar både som förklaring och moralisk position i offentligheten. Det visar inte minst SVT:s dokumentärserie ”Hatet”, om Joakim Lundell, som har väckt starka känslor. Är en del av de hemska händelserna som Lundell berättat om påhittade? I Lundells journaler finns de inte dokumenterade, men det är inget bevis för att de inte hänt. Bland Lundells följare är stödet kompakt.
Den som är traumatiserad har en moralisk auktoritet, och den utmanas i kommentarsfälten efter ”Hatet”-dokumentären. Att ifrågasätta andras trauman blir dock på gränsen till outhärdligt laddat eftersom trauma också innebär moralisk skada. Tron på världen som en säker plats, att andra går att lita på och en egen värdighet rubbas. Världen går sönder. Har SVT rätt att granska en persons barndomstrauma? Eller borde Joakim Lundell, trots sin mediemakt, skyddas mot närgången granskning i egenskap av traumatiserad?
Traumat som delas med följarna i sociala medier är ett slags pseudointimitet, det ger en känsla av äkthet och närhet med en person som man aldrig har träffat
Flera har redan skrivit kritiskt om traumats plats i vår kultur. Den personliga berättelsen om trauma är den rakaste vägen till att upplevas som autentisk, menar kulturkritikern Catherine Liu. Traumat som delas med följarna i sociala medier är ett slags pseudointimitet, det ger en känsla av äkthet och närhet med en person som man aldrig har träffat. Sociologen Eva Illouz talar om hur traumaberättelsen blivit en ideal storytelling: där den oskyldiga huvudpersonen, berättelsens protagonist, blir krossad av traumat men sedan återuppstår och återskapas som överlevaren.
Joakim Lundells berättelse är inte unik. En bit från Östgötaslätten, i Glasgow, växte Darren McGarvey upp, präglad av mammans alkoholism och våld. En av McGarveys starkaste barndomsminnen är hur mamman jagar honom med kniv, då han var fem år gammal. Som ung vuxen blev han hemlös och missbrukar. Han var redan en rappare med aliaset Loki när hans barndom blev allmänt känd med boken ”Poverty safari” 2017.
McGarveys historia liknar på många sätt Lundells, och visar vad som kan hända när traumaberättelsen blir en människas offentliga identitet. McGarveys senaste bok ”Trauma industrial complex. How oversharing became a product in a digital world” är i stället en uppgörelse med hans egen traumaberättelse.
Han var det perfekta traumanarrativet, ett oskyldigt barn som utsätts för kränkningar och sedan som vuxen lyckas resa sig och blir en skarp samhällskritiker. Han var överlevaren
Att skriva om trauma kan ge andra ett hem att leva med sina egna erfarenheter i, men som titeln antyder är traumaberättelser också ett effektivt innehåll. McGarvey beskriver hur han blivit en fånge i bilden av sig själv som traumaoffret. Genom att göra sin berättelse offentlig gick det heller inte att ta tillbaka den. Han var det perfekta traumanarrativet, ett oskyldigt barn som utsätts för kränkningar och sedan som vuxen lyckas resa sig och blir en skarp samhällskritiker. Han var överlevaren.
McGarvey var precis som Lundell ett offer för något, de var drabbade. Att berätta att man blivit utsatt för kränkningar, för våld, att man blivit traumatiserad, att man är ett offer, kan vara viktigt. Det klargör att det inte var ens fel, att man blivit utsatt för en orättvisa. Det finns en kraft i att säga: ”Det här har hänt mig, och det var inte mitt fel.” Att beskriva sig själv som ett offer kan vara avgörande för att återfå kontrollen i sitt liv, att förstå vad som har hänt en och söka stöd hos andra. Offermentalitet, eller svenskans offerkofta, har däremot en negativ, hånfull klang. Media och politiker verkade aldrig få nog av att höra om McGarveys trasiga barndom. Samtidigt var han nu alkoholiserad och tablettmissbrukare. McGarvey skriver att hans offerroll till slut gjorde det svårare för honom att påverka sitt liv och att han använde traumaidentiteten som en bortförklaring till egna snedsteg.
I debatten kring Lundell och ”Hatet”-dokumentären framträder hur viktigt det är i vår kultur att hitta en förklaring till Lundells svårigheter som barn. Men det är en felaktig idé som spökar här – att det måste vara någons fel om ett barn inte mår bra. Forskningen erbjuder sällan den tvärsäkerhet som efterfrågas i skuldfrågan. Psykiatrins historia är dessutom full av exempel på de katastrofer tvärsäkerheten orsakar, exempelvis idén att känslokalla ”kylskåpsmammor” orsakar barns autism, som ledde till att barn i stället skickades till institution.
Men i samtiden fungerar trauma alltså trauma som en konkret och tydlig förklaringsmodell och som sådan har den väldig kraft. I Lundells fall ställs det hela på sin spets, eftersom förklaringen att han har blivit som han har blivit på grund av mammans påstådda övergrepp, också påverkar henne och övriga familjen. Särskilt som uppgörelsen med barndomen nu blivit en medial följetong.
”Stunder av att inte vara önskad. Att få behov ignorerade, skambelagda eller otillfredsställda.” Detta är exempel på vad som enligt traumaterapeuten Scott Lyons är trauman
Traumafältet är i rörelse. Diagnosen ptsd föddes i efterspelet till Vietnamkriget, bland annat till följd av politisk aktivism, men sedan dess har trauma tagit klivet ut ur krigets fasor, våldtäkt och andra fruktansvärda händelser till att omfatta många fler erfarenheter. ”Stunder av att inte vara önskad. Att få behov ignorerade, skambelagda eller otillfredsställda.” Detta är exempel på vad som enligt traumaterapeuten Scott Lyons är trauman.
Det lite vassa begreppet traumakultur används för att beskriva att trauma har börjat användas alltför brett och att det påverkar hur människor förstår sig själva och varandra. Exempel är triggervarningar och safe spaces där den enskilde har rätt till skydd inte bara mot sådant som våld, utan även uppfattningar och teman som kan vara provocerande. Vad som är skadligt har alltså utvidgats till att omfatta mycket mer. Detta kallar den australiska forskaren Nick Haslam för ”concept creep”, det vill säga att ett begrepps gränser kryper utåt och definierar allt fler saker som skadliga.
Är det en positiv eller negativ utveckling? Röster som kritiserar fenomen som triggervarningar menar att dessa skydd förminskar oss till den sköraste versionen av oss själva. Men för individen kan det innebära en lättnad att få ett språk för sitt lidande, även om det finns en risk att livet alltmer förstås genom ett skadeperspektiv.
Traumabegreppet erbjuder i dag något som är sällsynt i en komplex värld: en tydlig förklaring. Det ger begriplighet, placerar skuld och ger moralisk tyngd. Men just därför kan det också bli en genväg som leder fel. När allt fler livsproblem förstås genom traumats raster riskerar vi att bli alltmer upptagna av och rädda för det som skadar. Frågan är om en kultur som organiseras kring sårbarhet verkligen gör oss mindre sköra, eller om den, paradoxalt nog, binder oss ännu hårdare vid våra sår.
Läs mer:
Åsa Beckman: Inget talar för att Joakim Lundell ljugit
Björn Wiman: Joakim Lundell och Jan Myrdal har mer gemensamt än man kan tro
