Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Claire Rosay
Fasching, Stockholm
Det går såklart att lite tillkämpat politisera det mesta här i världen, men det Claire Rosay gör är verkligen politiskt ur varje aspekt – trots att inga åsikter uttrycks eller manifest läses upp. Bara det att hon ägnar sig åt fältinspelningar som en utgångspunkt för sin musik. Precis som en konstnär som arbetar med ”objets trouvés” eller hittar sina ämnen i naturen så väver Rousay in vardagen – ljudet av staden, trafiken, kroppar och rum – i musiken. Det är en musik som inte bara representerar eller framkallar känslor utan innehåller verkliga känslor. Hon gör musik som är levd snarare än komponerad.
Utöver det är det förstås i någon mån radikalt med lågmäldhet, tystnad, enkelhet, brister och brus.
Rousay, ursprungligen från Kanada (och fortfarande medborgare) bor och är verksam i Los Angeles, har släppt en massa musik på Bandcamp, gjort samarbeten med konstnärer och andra musiker och släppt enorma mängder musik på kort tid. Mycket funkar som dokumentationer av det egna eller av andras liv. Det här gör också att det är svårt att veta vad som väntar när hon nu spelar på Fasching. Kommer hon prata, spela upp ljud, sjunga eller spela något som låter som sånger i mer traditionell bemärkelse?
Svaret är nog att hon gör alltihop på sätt och vis. Hon börjar försiktigt med lite melodiskt klirrande och stadsbrus, som för att skärpa lyssnarnas öron. Sedan glesa pianoslingor, och atmosfärer. För det är ju ändå ambient som Claire Rousay är känd för. Eller mer specifikt emo-ambient vilket också, om man tolkar det politiskt, går att tänka på som ett slags instrumental musik med ett mer specifikt ärende. I det här fallet känslomässig transparens.
Det som möjligen förvånar med konserten är hur lättillgänglig den är. Rousay sjunger intima autotune-ballader medan syntarna sväller och bakgrunderna knastrar. Ofattbart vackert, men också i någon mån banalt på ett fint sätt.
”Världen är så komplicerad nu” säger hon lite urskuldande, ”och sånger kan skapa trygga rum”. Fasching är definitivt det rummet där här kvällen.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Po Tidholm
