Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I ett loft i stadsdelen Harlem i New York grundades 1968 ett litet museum för afro-amerikansk konst. En snöig vinterdag i början av 1990-talet sökte jag mig dit.
En kvinnlig svart polis på en av de blåsiga avenyerna tittade oroligt på mig och undrade om jag gått vilse. Var försiktig, sa hon. Inga andra vita promenerade i dessa kvarter.
Tiderna har förändrats och när jag nu åter besöker museet har det vuxit och utvecklats till en av konstvärldens mest inflytelserika institutioner. I fjol fick Studio Museum in Harlem en ny byggnad på 125:e gatan ritad av den afro-brittiska stjärnarkitekten David Adjaye.
Det är proppfullt. Publiken är påtagligt blandad.
En effekt av polismordet på George Floyd och Black Lives Matter-protesterna 2020 var att konstlivet i USA tillslut begrep att det var rasistiskt. Antalet afro-amerikanska konstnärer som hade en framskjuten plats på museerna och de stora gallerierna var försvinnande liten.
Det fanns förstås undantag: Kara Walker, vars svarta siluetter kommenterade rasistiska stereotyper. Den konceptuella konstnären David Hammons, som hade en lika självsäker attityd som Miles Davis. Målarna Kerry James Marshall och Glenn Ligon som fick utställningar på de största museerna.
Vad har dessa fyra konstnärer gemensamt förutom hudfärg? Att de alla var knutna till Studio Museum. Till dess ateljéer och publika program.
Lite i skymundan, långt från kommersen, växte konstnärskap fram som i dag tillhör de mest diskuterade och synliga.
År 2020 tog förändringen fart. Trycket hade vuxit och samtliga stora gallerier låtsades med ens som om de alltid varit intresserade av svarta konstnärer. De tycktes så oroliga för att framstå som rasister att de under några säsonger nästan uteslutande visade icke-vita konstnärer.
Det var besvärande att det dröjt så länge. Det var genant att många så uppenbart försökte mörka att deras program under decennier varit kritvita.
Studio Museums chef Thelma Golden har länge varit en intellektuell motor i diskussionen om rastillhörighetens roll i konsten och om det som kallats ”black experience”. I en serie stora grupputställningar som alla har namn som börjar på ”F” (Freestyle, Frequency, Flow, Fore, Fictions, Fade) har hon lyft fram konstnärer som på olika sätt förhåller sig till dessa teman.
År 2001 visade hon verk av de då okända Mark Bradford, Rashid Johnson och Julie Mehretu och föreslog det kontroversiella begreppet ”post-black” som en gemensam nämnare för konstnärer som inte vill låta sig etiketteras som ”svarta” trots att de förhåller sig till specifikt afroamerikanska erfarenheter. I ”Fade” (t o m 6/9), årets bidrag till F-serien, dominerar drömska landskap och ett slags nysurrealism, långt från den konfrontativa attityd som präglade några av de tidigare upplagorna.
Mer uttalat politiska verk möter man i samlingen. I Hammons panafrikanska ”African-American flag” (1990) har USA:s flagga fått nya färger: Rött står för blodet och kampen hos människor av afrikansk härkomst, svart för den afrikanska diasporan, grönt för Afrikas natur. Flaggan hänger utanför ingången.
David Adjaye, som skapat byggnaden, var länge världens mest uppburna svarta arkitekt. Men en annan rörelse som tog fart i de sociala medierna vid sidan om Black Lives Matter förändrade allt: #MeToo. Sedan 2023 står han anklagad för sexuella övergrepp och lär aldrig få ett liknande prestigeuppdrag igen.
Ändå är Studio Museums nya byggnad det som gör allra störst intryck på mig. Den är skulptural och gjuten i mörk betong. De kubiska formerna är staplade på varandra med lekfulla förskjutningar och välkomnande rum. Ett mästerverk som bjuder välbehövligt motstånd mot Trumperans repressiva kulturpolitik.
Läs mer om konst på dn.se och fler texter av Daniel Birnbaum