Det är en klassisk scen i filmkomedin ”Släkten är värst”. Robert De Niros patriark knäpper fast lögndetektorn på sin blivande svärson, spelad av Ben Stiller. Remmar över bröstet och magen för andningen, blodtrycksmanschett på överarmen och små hättor på fingrarna för att notera svettningar.
Så börjar förhöret, först med några enkla frågor med självklara svar, för att kalibrera maskinen, sedan kommer de tuffa frågorna: ”Har du någon gång tittat på pornografisk film?”… Det visar sig att svärfar jobbat som profilerare på CIA hela sitt liv.
Under 2025 blev lögndetektorn nyhetsstoff. I USA jagar Trumpadministrationen illojala medarbetare på FBI och CIA och andra myndigheter. I en artikel i DN sade Pär-Anders Granhag, expert på förhörstekniker, att allt fler länder har börjat använda så kallade polygraftester. I dag används de regelmässigt i 30–40 nationer.
Lika populärt som det är att använda lögndetektorn i den amerikanska rättsstaten är det att använda den i tv-serier och filmer som dramatiskt element. I Harry Potter-böckerna tvingades sanningen fram med Veritasserum, i klassikern ”Blade runner” avslöjades replikanter med det så kallade Voight-Kampff-testet, men populärast är lögndetektortesterna. Homer Simpson, Seinfeld och Hannibal Lecter är fiktiva figurer som utsatts för polygrafen, som den också kallas. Men även verkliga personer som Christer Pettersson, som under en period misstänktes för Palmemordet.
Patrik Sjöberg är film- och medieforskare inriktad på dokumentär film och undervisar bland annat juriststudenter i hur man använder sig av film och fotografi som bevismaterial i rättegångar. Han har också forskat kring användningen av lögndetektorer i film.
Han ger inte mycket för den vetenskapliga trovärdigheten i de resultat som lögndetektorn ger. Apparaten och testsituationen skapar i sig själv den stress som den är konstruerad för att mäta. En rad vetenskapliga undersökningar har visat att det inte går att lita på resultaten.
Att tvinga en person att genomgå testet är ett maktmedel i sig, och långt mycket viktigare än resultatet man får fram, menar han.
– I väldigt många västerländska länder har polygrafen, eller lögndetektorn, en mycket låg status. Resultaten har låg trovärdighet. USA släpar efter ganska ordentligt där. Där har man länge haft lögndetektorer som en del av anställningsförfaranden, till exempel om du ska arbeta inom CIA och FBI eller till och med arbeta på vissa tull- och gränstjänster.
Men om lögndetektorn är värdelös i rättssalar och anställningsintervjuer till CIA är de desto mer användbara för att skapa drama i underhållningsvärlden. Polygrafen var redan från början tätt sammanlänkad med fantasivärlden.
William Moulton Marston uppfann blodtrycksmätaren till den första lögndetektorn, men han skapade också superhjälten Wonder Woman. Uppfinningen utvecklades i början av 1920-talet av den kaliforniske, svenskättade polisen John A Larson. Redan 1926 dök den för första gången upp på vita duken, i stumfilmen ‘’Officer 444’’.
Nu för tiden kommer testresultaten upp på en datorskärm. Det har definitivt minskat lögndetektorns dramatiska potential. De äldre apparaterna med nålar med ritstift som nervigt rörde sig över papper var en talande illustration över den pressade hjältens inre liv. Många filmer har skildrat den visuellt tacksamma dragkampen mellan underrättelsetjänst och spion, polis och mördare, kontrollsamhälle och dissident medan svetten pärlar sig i pannan på den förhörde.
Patrik Sjöberg har två filmer som han tycker gör kampen vid lögndetektorn särskilt bra. Den ena är den kanadensiska filmen ”Lögndetektorn” (1996), regisserad av teatermannen Robert Lepage. Filmen är ett intrikat återskapande av ett verkligt mord som Lepage själv blev inblandad i och till en början även misstänkt för.
Sjöbergs största favorit är ”Lögnare” (1997) med Tim Roth i huvudrollen. Det är ett kammarspel, där Roths rollfigur i filmens början tas in för förhör misstänkt för mord.
– I princip hela filmen utspelas på polisstationen där två polygrafoperatörer, som de kallas, pressar honom och hela tiden försöker hitta nya sätt att ställa frågor till honom. Och när de börjar misstänka att han vet hur man överlistar lögndetektorn blir det ett spel mot honom med apparaten. Filmen är oerhört intelligent gjord, och det är en fantastisk dialog, säger han.
Varför har det varit så stort fokus på att kunna skilja lögn från sanning just i USA? Patrik Sjöberg menar att det kan bero på dels religionens, dels juridikens starka ställning.
– Folk stämmer varandra hela tiden och man stämmer varandra på väldigt stora summor och rättegångar direktsänds ofta i tv. Då hamnar frågan om sanning och lögn i fokus.
Under 1900-talet fick positivistiska vetenskapsideal stort genomslag särskilt i USA. Positivismen menade att bara det som kan iakttas och mätas kan ligga till grund för objektiv vetenskaplig kunskap. Det gav polygrafen en stark ställning som ett instrument som kunde mäta känslor och avslöja lögner.
En som utsatts för ett lögndetektortest men som också suttit på andra sidan och undrat om det verkligen var sanningen han fick serverad är journalisten Robert Aschberg. I Aftonbladet tv:s intervjuserie ”Lögndetektorn” genomgick han ett test, men inte med några mer utmanande frågor än ”Har du stulit någon gång?” och ”Vem är bäst journalist, du eller din bror?”
– Det var bara underhållning, Jag tror jag klarade mig ganska bra där, säger Robert Aschberg.
Hur var upplevelsen?
– Jag brukar inte jaga upp mig så mycket. Jag vet inte hur seriöst det är med lögndetektortester över huvud taget. I vissa delstater i USA så är det väl så att man kan fria men inte fälla. Men det gjorde det ju med Christer Pettersson en gång i tiden.
– Vi gjorde inte anspråk på att det var vetenskapligt trovärdigt. Det var väl, om jag ska vara riktigt cynisk, mer åt underhållningshållet.
Christer Pettersson dömdes först i Stockholms tingsrätt för mordet på Olof Palme 1989. Senare samma år friades han i Svea hovrätt på grund av för svag bevisning. När han släpptes ur fängelset var TV3 där för att hämta upp honom snabbt innan några konkurrerande medier han tala med honom. De hade gjort upp med Pettersson att han skulle genomgå ett lögndetektortest i tv. Svaret blev att han inte var mördaren.
I dag tror Robert Aschberg att de blev lurade av Christer Pettersson. Med hjälp av medicin skulle Pettersson ha kunnat dölja de kroppsliga reaktioner som tydde på att han ljög.
– Vi körde honom till hans psykiater just innan sändningen. Vi misstänker att han fick betablockare där. Men det är bara en misstanke, säger Robert Aschberg.
Om det var ett sätt att besegra lögndetektorn så finns det gott om andra exempel i fiktionen. I flera ”Mission impossible”-filmer klarar agenterna förhören utan att åka fast, detsamma gäller ”Ocean’s thirteen” där en av tjuvarna med en lögndetektortest lyckas få en anställning på ett kasino tack vare en vass nubb i skon som sände ut smärtsignaler vid passande tillfällen. Den kannibalistiska mördaren Hannibal Lecter klarar testet i ”Hannibal rising” tack vare sin psykopatiskt kyliga läggning.
Man kan fråga sig varför lögndetektion över huvud taget är på agendan i en tid när USA:s president presterar lögner och vilseledanden som kan räknas i tiotusental, där andra mäktiga politiker följer i hans spår och där sociala medier och AI-tjänster pumpar ut lögner och felaktigheter i en fart vi aldrig tidigare sett.
I dagens amerikanska politiska landskap har lögnen blivit en del av verkligheten man måste förhålla sig till. Det är ironiskt att Trump och Hegseth är så intresserade av att kontrollera andra människors tankar och sanna lojaliteter. Sanning eller lögn är inte längre intressant, det viktiga är bara att ha tolkningsföreträdet. Frågan är kanske snarare vem som har privilegiet att ljuga utan att placeras i en lögndetektor.
President Donald Trump och krigsminister Pete Hegseth har inte använt lögndetektorer för att avslöja lögner utan snarare för att försäkra sig om att medarbetarna på till exempel CIA och FBI är lojala och har de rätta åsikterna.
– De kräver att tjänstemännen ska ljuga. Det är ju en bisarr omvänd användning av lögndetektor i det här sammanhanget skulle jag vilja påstå. Det handlar om att politisera myndigheterna och försäkra sig om att folk är villiga att ljuga snarare än att försäkra sig om att de talar sanning.
Det säger Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och akademiledamot. Hon arbetar på en bok om lögner som hon släpper i vår.
– Enligt de allra flesta definitioner handlar lögnen om att säga det man själv tror är falskt, att dölja vad man själv tror är sant. Det här är bara ytterligare ett sätt att försöka komma åt det som man inte kan komma åt direkt, nämligen personens övertygelse och avsikter, säger hon.
I ”Seinfeld”-avsnittet ”The beard” hamnar Jerry Seinfeld i en typisk knipa. Han har hävdat för en dejt, som är polis, att han aldrig sett tv-serien ”Melrose Place”. Hon tror inte honom, utan kräver att han genomgår ett lögndetektortest. Inför testet får han råd av George Costanza att om han ska klara av testet måste han tro på lögnen.
Åsa Wikforss ser en parallell till Trump. Hon menar att när man är så skamlös att man kan ljuga om ett valresultat är man möjligen så van vid att ljuga att man också skulle kunna klara av en lögndetektortest.
– Så egentligen är det egentligen bara på hederliga personer som lögndetektorn fungerar. Är man helt skamlös så blir man väl inte svettig och stressad av att ljuga. Trump har kanske blivit så van vid att ljuga att knappt tänker på att det han säger är lögn.
Vad händer med ett land där lögnerna har blivit en del av ledarnas strategier?
– Det gör att demokratin går under.
Läs också:
FBI-agenter pressas regelbundet i lögndetektor
