Esaias Tegnér var i stöten den 5 april 1836, när han hyllade Svenska Akademien med sång på femtioårsdagen. Där binder han en krans av allt vackert som den inhemska odlingen kunde bjuda, pudrad med skimret från Gustaf III:s dagar. Ett memento till den samlade vitterheten saknas inte heller: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.”
Vad menade biskopen? Blygsamt självutplånande var inte Tegnér, snarare realist. I hela sitt liv hade de svenska romantikerna sneglat söderut mot Heidelberg, Berlin och Jena och knyckt som korpar av Goethe. Det lönade sig. Tegnér själv hade blivit folkhjälte i England, tack vare ”Frithiofs saga”. Han visste att all kultur förtvinade utan näring utifrån.
Detta är också tesen i Martin Gelins läsvärda och innehållsrika bok ”Mjuk makt. Kultur och propaganda i den nya världsordningen”. En blandning av essä och reportage om konsten och kulturen som maktspelare.
Den amerikanska kulturexporten byggde inte på självhyllande propaganda, utan lika ofta på skoningslös kritik av det amerikanska systemets avigsidor
Begreppet mjuk makt myntades av Joseph Nye, legendarisk statsvetarprofessor från Harvard och utrikespolitisk rådgivare under Bill Clinton. Han kallade den mjuka makten förmågan att förändra någons beslut genom attraktion, snarare än tvång, styrka eller ekonomisk ersättning.
Som illustration använde han gärna den exempellösa amerikanska ”kulturimperialismen” under kalla kriget. Må vara att Coca-Cola Company hade sina egna strategier, men den europeiska publiken ville verkligen självmant bada i floden av amerikansk kultur. Det var ren attraktion: filmerna från Hollywood, diktare som Faulkner och Richard Wright, konstnärer från Mark Rothko till Andy Warhol, för att inte tala om den svarta kulturen med jazzens och bluesens stora namn, från Louis Armstrong till Nina Simone, med den vita rocken i släptåg, anförda av Elvis, via Radio Free Europe, nyss nedlagd av Donald Trump.
Med Nye stryker Gelin under att den framgångsrika amerikanska kulturexporten inte byggde på självhyllande propaganda, utan lika ofta på skoningslös kritik av själva det amerikanska systemets avigsidor; rasismen, fattigdomen, ojämlikheten. Men greppet symboliserade samtidigt yttrandefrihet och en hyllning till den amerikanska livsstilen, i längden en effektivare propaganda. Det påminner om att den svenska vänstern på sjuttiotalet aldrig fattade galoppen med mjuk makt. Minns den fatala SKP-pamfletten ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”. Så fel det kan bli, trots knätofsar och goda felor. Här ligger SD:s Mattias Karlsson i lä.
Mjuk makt är konst och kultur, mode och diplomati. Inspirerad av Nye ger Martin Gelin bilden av att mjuk makt spirar bäst i liberala demokratier, på armlängds avstånd från staten. Han skiljer på organisk mjuk makt, som göds av den lokala kulturen och konstnärerna själva, och den strategiska mjuka makten, där staten kan använda sig av kulturen för att uppnå långsiktiga mål. Vi förstår snabbt att den mjuka makten aldrig har varit soft rätt igenom. Fråga trojanerna, som lärde sig att misstro greker som ”kom med gåvor” i form av en vacker häst av trä.
Kan man ens tala om mjuk makt? Pengarna regerar, tydligare än vanligt
Gelin reser till Doha i Qatar och möter prinsessan som charmat sansen ur alla stora västerländska konstnärer, arkitekter och curators som lever under de offentliga anslagens kalla stjärna. För att inte tala om statliga museer som Louvren och Tate, som står med mössan i hand och tigger småslantar i Gulfstaterna. Här bor den mjuka makten verkligen granne med den hårda. Kan man ens tala om mjuk makt? Pengarna regerar, tydligare än vanligt.
Martin Gelins viktigaste, och intressantaste, tes är ett lika otidsenligt som flammande liberalt försvar för globaliseringen, mångfalden, ja, den förkättrade mångkulturen. Han anför Paris, sedan ett år Gelins nya hemstad. Analysen av kulturstaden Paris bär nyförälskelsens begränsningar, men vem har något att invända mot badplatser i Seine, den mångkulturella OS-festen eller renoveringen av brandens Notre Dame? Hur Marine Le Pen ska toppa allt detta är förstås en intressant fråga, som Gelin inte tar sig an.
I Asien låter Gelin det auktoritära Kinas och det nymornat demokratiska Sydkoreas strategier frontalkrocka på ett målande vis. Medan det auktoritära Kina verkar ha gjort allting fel sedan pandemin, gör Sydkorea allting rätt. Sydkorea var på femtiotalet ett av världens fattigaste länder. I dag kör världen inte bara Hyundai och tittar på Samsung, utan dansar frenetiskt till k-pop, klär sig i rosa tyll till kaninöron och ryser till makabra monster och Oscarsbelönade filmer med tragikomisk kritik av den postkapitalistiska kollapsen.
Kina har däremot sumpat goda chanser från den gulliga pandadiplomatins dagar
Den koreanska kulturvågen har lånat metoden från kalla krigets Amerika: självkritik doftar bättre än eget beröm. Läs Han Kangs gastkramande skildringar av Sydkoreas historiska massakrer på den egna befolkningen. Ur den vinkeln framstår Nobelpriset i litteratur till Han Kang närmast som svaret på en lyckad koreansk konspiration.
Kina har däremot sumpat goda chanser från den gulliga pandadiplomatins dagar. Xi Jinpings alltmer aggressiva attityd, hemlighetsmakeriet under pandemin, den brutala förföljelsen av uigurerna – inget har gått hem. Ändå har Kina haft gigantisk framgång hos ungdomar i väst, genom Tiktok och andra plattformar, som hjälpt dem att sälja ett oändligt antal illasittande tröjor och det lilla vasstandade charmtrollet Labubu. Som ungdomarna inte får tag på, därför att de trängs undan i kön av medelålders tanter, som vill bära dockan på sin handväska. Skröplighet, ditt namn är kvinna, som Hamlet sa.
Om jag fritt tolkar Martin Gelin så borde vi satsa stenhårt på kulturskolan igen
Vad innebär då resonemanget om mjuk makt för Europa och ingenjörslandet Sverige? Om jag fritt tolkar Martin Gelin så borde vi satsa stenhårt på kulturskolan igen. Mycket pengar och mycket självförtroende behövs. Och var finner vi vår bästa mjuka makt? I Sápmi, förstås, med förlöpare som Britta Marakatt-Labba och Mari Boine. Om stat, kommun och renskötare bara kommer överens så har hela Norden en mjuk guldgruva att ösa ur – ovan jord.
Martin Gelin är medarbetare i DN. Hans bok recenserar därför av Ulrika Knutson, författare och kritiker i Expressen och Sveriges Radio.
Läs mer:
Martin Gelin: Så ska Saudiarabien bli en kulturell stormakt – och lyxig kurort
