Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Lea Korsgaard
”Innan året är slut”
Övers. Emma Majberger
Polaris, 320 sidor
En medelålderskris, en depression – är det vad danska Lea Korsgaards personliga naturprosabok kommer att utforska? Lea är drygt 40 och mycket i livet pågår av rutin. Både jobb och familjeliv är ”bra”, men något fattas. Hon behöver något nytt, något som ger energi, mening.
Och hon bestämmer sig, ganska slumpartat, för att under ett års tid se alla danska dagfjärilar. Hon odlar perenner i familjens trädgård, men känner till få av de fjärilar som syns till på tomten. Snabbt blir detta att se drygt 60 fjärilar en besatthet och jakt.
Freuds tankar om fjärilsletande som sublimering för sexualdriften får möta Nabokovs underkännande av psykoanalytiska tolkningar
Via andra danska fjärilsexperter som delar passionen (men som har ett stort försprång kunskapsmässigt) får hon reda på var olika fjärilslokaler i Danmark återfinns, det vill säga olika naturområden där specifika fjärilsarters livsbetingelser är uppfyllda. De avgör var fjärilarna kan hittas och vid vilken tidpunkt man kan se dem flyga.
”Innan året är slut. Vad 64 fjärilar lärde mig om naturens största gåta” följer tätt inpå Lea Korsgaards fjärilsresa. Hur hon upprymd sticker i väg från familjen för att uppsöka en mycket specifik lokal, men också tampas med känslor av besvikelse när jakten ”misslyckas”. Det finns till en början något desperat och sökt i hela projektet, ja, lite av en bucket list som möjligen ger personlig mening, men inte är särskilt spännande att ta del av som utomstående.
Men bara en bit in i läsningen har hon verkligen smittat mig. Glädjen att stöta på fjärilar, och att försöka odla så mycket som möjligt av sådant som många olika insekter gillar och behöver, den hade jag redan. Eftersom jag också lever med en man med stort fjärilsintresse har jag sett många av fjärilarna som Lea Korsgaard förundrat noterar för första gången.
Med enkelhet och elegans, snyggt översatt av Emma Majberger, skriver Korsgaard om fjärilarnas plats i historien, i kulturen.
Hon börjar med Aristoteles idéer att fjärilens häpnadsväckande metamorfos verkligen handlade om hur en art blev till en annan. Först på 1600-talet kunde den holländske medicinstuderande Swammerdam, genom studier med mikroskop, visa att silkeslarven kommer från ägg som läggs av en insekt av samma art, den är hela tiden en silkesfjäril. Maria Sibylla Merian sprider sedan kunskapen genom sina illustrationer av metamorfosen. Freuds tankar om fjärilsletande som sublimering för sexualdriften får möta Nabokovs underkännande av psykoanalytiska tolkningar. Hans passion att fånga fjärilar var till och med större än behovet att skriva. Både Vargmannen och Nabokov har dessutom ett laddat förhållande till den stora, ljust gula makaonfjärilen.
Undertill gror textens och sökandets angelägenhetsgrad ju längre Leas jakt pågår. Det är inte längre ”bara” en jakt, utan en kartläggning av den alarmerande minskningen av fjärilsarter som pågår i Danmark – och på så många andra platser i världen, på grund av att deras livsmiljöer försvinner och hotas.
Fjärilen som länk mellan levande och döda återfinns i många kulturer
Jag påbörjar ett slags parallell fjärilsjakt i läsningen – finns inte den vackra makaonfjärilen som vi såg i Ö-viks skärgård förra sommaren i Danmark? Nej, den är inte längre en dansk art, den sista makaonen sågs i Danmark 1978. Och kartfjärilen som min man överraskande såg i trädgården i Haninge förra sommaren har på kort tid dragit sig norrut.
Men värmen i sig behöver inte alls vara gynnsam för fjärilar – den vackra och mytiska sorgmanteln, med mörkt bruna vingar kantade av en gräddvit bård och lysande blå prickar, kan inte överleva i södra England – den behöver troligen kalla vintrar för sin livscykel. Kommer det snart vara för varmt för den i Mälardalen?
Det visar sig också finnas privata kopplingar i Lea Korsgaards sökande. Hennes mamma förlorade sin mor som 20-åring, och mitt i den förtvivlade saknaden kom en nässelfjäril på besök i hennes sovrum. För Leas mamma blev fjärilen moderns sätt att hålla kontakten med sin dotter – sorgen hade fått ett språk och nässelfjärilen är en återkommande kär besökare i mammans liv. Fjärilen som länk mellan levande och döda återfinns ju för övrigt i många kulturer.
Lea Korsgaards morfar var både en känd präst i Danmark och romanförfattare, som med teologiskt tvivel sökte Gud i naturen, när predikningarnas ord inte längre var en framkomlig väg till Gud. Läsningen av hans arkiverade dagböcker, fyllda av iakttagelser från strövtåg i det danska landskapet, är bara ett av de många litterära samtal Lea Korsgaard för.
I dialog med både radikala teologer och idéhistoriker visar hon att kristendomens tankar att Gud snarare ska sökas bortom det jordiska, och hur människan gjorts till herre över allt levande, har varit förödande för hur människan har skövlat jorden på naturtillgångar. För många ursprungsbefolkningar är det självklart att man inte tar mer av naturen än man behöver för överlevnad.
Att personligen kunna iaktta förändringarna i fjärilslandskapet är i Korsgaards kunskapsresa något revolutionerande. Att verkligen ”känna” behoven för andra arter än människan gör något radikalt med hur vi ser på vår plats på planeten. Det är en alarmerande text, men fylld av förundran för naturens rikedom och hur djupt våra liv hänger samman med allt levande. Jag lägger den överst i sommarens bokhög.
Läs mer av Kristina Sandberg här, och fler av DN:s bokrecensioner här.
