Den skickliga maktspelaren Khameneis sista år var en mardröm

Det nätverk av Iranstödda allierade som Khamenei byggde upp åren efter det åttaåriga Iran–Irak-kriget (1980–88) och efter Khomeinis död 1989 definierade Mellanöstern under decennier. ”Motståndsaxeln”, som roterade kring Irans högste ledare, bestod av den syriska Assadregimen, Hizbollahmilisen i Libanon, Hamas i Gaza och på Västbanken, flera shiamiliser i Irak, samt Jemens huthier.

Med hjälp av dessa allierade, alla beväpnade, tränade och finansierade av Teheran, blev Iran under Khamenei en nyckelspelare också i den sunnimuslimska arabvärlden och i Israel–Palestina-konflikten.

Khamenei, i likhet med nära en fjärdedel av Irans befolkning, har azeriskt påbrå, vilket förklarar hans färdigheter i turkiska, azerbajdzjanskans nära språkliga släkting. Han föddes i Mashhad i nordöstra Iran, landets andra stad, och studerade under Khomeini i Qom, shiaislams lärdomscentrum. Under shahens styre fängslades Khamenei ett flertal gånger.

När shahen föll 1979 och en brokig skara demokrater, kommunister och religiösa extremister skulle försöka dela makten visade sig detta strax omöjligt. Till allmän förvåning visade sig de religiösa som de mest effektiva maktspelarna, i synnerhet Khamenei som valdes till president 1981. Under 1980-talet drevs de sekulära ledarna i exil eller avrättades i massor, och när Khamenei tog över efter Khomeini 1989 var regimen konsoliderad.

Khameneis styre var aldrig populärt. Ekonomin hämmades svårt av det republikanska gardets dominans över finans och näringar. Hundratusentals högutbildade lämnade landet. Men Khamenei var en kallblodig och slug politiker, som undvek onödiga konflikter med väst och ofta samarbetade under bordet med USA samtidigt som länderna var i djup konflikt – bland annat agerade de samman mot gemensamma fiender som al-Qaida och talibanerna.

Khameneis sista år blev en mardrömslik serie besvikelser. Hans skyddslingar Hamas och Hizbollah konfronterade Israel och betalade ett mycket högt pris, med utraderade ledarskikt och förlorat inflytande. Hans starkaste allierade i regionen, Syriens Bashar al-Assad, miste makten och när Israel angrep Iran i fjol stod landet ensamt, trots alla sina dyra skyddslingar. Regionens sunnimuslimska ledare jublade i tysthet över Irans spektakulära motgångar, borta och hemma.

Under Khamenei slogs en lång rad kravaller och medborgaruppror ned utan pardon, med kulmen i januari i år då rekordmånga civila, kanske tiotusentals, mejades ned med automatvapen och kulsprutor. Det är talande att Khameneis senaste och sista storkris bröt ut då regimens traditionella allierade, basarernas köpmän, anslöt sig till protester mot den värdelösa valutan och bristen på el, vatten och livsmedel. Regimens spontana stöd, utöver de iranier vars försörjning är knuten till den, torde i dag vara minimalt.

Khameneis styre var en ovanlig kombination av tyranni och mångfald. Å ena sidan trotsade iranierna regimen med livet som insats, å andra sidan var regimen själv en invecklad härva av olika och ofta motstridiga intressen. Stabiliteten garanterades av Khamenei, som satte gränser för de olika aktörernas påfund. Det skulle förvåna om systemet i längden förmår överleva sitt överhuvud.