Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Tomas Ramberg
”Att dagtinga med sin övertygelse. Historien om Sverige och kärnkraften”
Albert Bonniers förlag, 350 sidor
Efter härdsmältan i Harrisburg 1979 utlyste beslutsfattarna i Sverige en folkomröstning om kärnkraften. Vid denna tid väcktes mitt eget politiska engagemang. Hemma i Lund ordnade föräldrarna en studiecirkel i energifrågan tillsammans med grannarna. Jag tjuvlyssnade på de heta diskussionerna om uranbrytning, radioaktivt avfall, sol, vind och vatten. Pappa naturvetaren var positiv till kärnkraften, mamma humanisten var betydligt mer skeptisk.
I Kyrkans ungdom bar vi Atomkraft Nej-tack-knappar på våra jackor. I SSU-klubben var vi mer delade men jag tillhörde de gröna socialdemokraterna som såg kärnkraften som ett svek mot framtidens generationer. På folkomröstningsdagen i mars 1980 delade jag ut valsedlar för Linje 3. Plötsligt kom en äldre herre, en sossepamp från facket, och var vansinnigt arg. ”Du sviker partiet”, skrek han och dängde en väska i magen på mig. Jag var 14 år och lärde mig då att energifrågan var på liv och död.
Minnesbilderna väcks till liv när jag läser Tomas Rambergs bok ”Att dagtinga med sin övertygelse”. Ramberg är en välkänd politisk journalist som varit inrikespolitisk reporter på Sveriges Radio och ansvarig för Ekots lördagsintervju. Ramberg har också medverkat i den populära podden Det politiska spelet. Numera skriver han politiska analyser i denna tidning.
Det som skildras i boken är just politiskt spel, taktiska överväganden och ibland fula knep. Om det radioaktiva avfallets halveringstid är oändligt lång kan de politiska utfästelsernas varaktighet räknas i timmar ibland. Boken har mindre av djuplodande analyser och mer av politikreporterns skickliga beskrivningar av just spelet.
Det är mycket underhållande, stundtals rena farsen. Man kan riktigt se och höra hur det smälls i dörrarna i Rosenbad. De politiska aktörerna ömsom kommer in i rummet, ömsom lämnar det antingen i vredesmod eller med ett hånflin på läpparna. Och vid varje kärnkraftsolycka ändras de politiska förutsättningarna i grunden och man får börja om.
Ramberg är bra på att fånga läsaren i detta rafflande spel och samtidigt ge henne samhällspolitiska kunskaper
Ramberg är bra på att fånga läsaren i detta rafflande spel och samtidigt ge henne samhällspolitiska kunskaper, alltifrån om hur atombomben satte igång det svenska kärnkraftsprogrammet till hur kärnkraftsolyckan i Fukushima förändrade den europeiska energipolitiken. Det är sann folkbildning i ett av vår tids stora politiska trätoämnen.
Kärnkraftsfrågan innehåller många dimensioner. Det är teknik, infrastruktur och ekonomi. Men det är också djupt existentiella och moraliska frågor om vilket slags samhälle vi vill ha, om hållbarhet och om avfallet som är livsfarligt i all evighet.
Just begreppet ”evighet” får centerpolitikern Birgitta Hambraeus att ändra inställning i början av 1970-talet då Centern var ett kärnkraftspositivt parti. Ramberg beskriver hur hon i riksdagsbiblioteket hittar en OECD-rapport om kärnavfall där det står att plutonium 239 har en halveringstid på 24 000 år och därför behövs hållas isolerad från människan ”i evighet”. Det blir en omtumlande insikt och starten på en politisk process som gör det gamla bondeförbundet till det mest kärnkraftskritiska partiet i Sveriges riksdag.
Centern surfar på gröna vågen och Socialdemokratin förlorar valet 1976 efter 44 år vid regeringsmakten
”Centern lyckas som inget annat parti fånga den folkliga reaktionen mot industrisamhällets baksidor”, skriver Ramberg. Centerismen, som också kallas för Åsa-Nissemarxism, talar småskalighet, decentralisering och miljövård. Kärnkraften blir symbolen för ett centraliserat och hårt kontrollerat samhälle – en dystopi som kallas ”kärnkraftssamhället”. Centern surfar på gröna vågen och socialdemokratin förlorar valet 1976 efter 44 år vid regeringsmakten.
Sen vet vi hur det går med Fälldins löfte att inte sätta sig i en regering som startar fler kärnkraftverk. Skildringarna av hur Gösta Bohman (M), Per Ahlmark (Fp) och Torbjörn Fälldin (C) försöker få ihop en gemensam regeringspolitik är mycket underhållande. Fälldin får svika sitt löfte men formulerar ”villkorslagen”. För att få starta nya kärnkraftverk måste reaktorns ägare visa hur och var en helt säker slutgiltig förvaring av kärnavfallet kan ske.
I själva verket tror båda sidorna att de lurat den andre, påpekar Ramberg. Kärnkraftshistorien handlar ofta om formuleringar där man försöker hitta en väg ut ur konflikten. Frågan skär inte bara mellan partier utan också inom partierna. Socialdemokraterna är ständigt kluvna i energifrågan, alltsedan kvinnoförbundet tog strid mot atombomben. Könsuppdelningen består över tid. Kvinnor är konstant mer kritiska till kärnenergin än männen, oavsett politisk tillhörighet.
Lite slarvigt sägs det att striderna lamslagit energifrågan. Tomas Ramberg visar att det är fel. Kärnkraften har byggts ut och Sverige hör i dag till de ledande kärnkraftsnationerna i Europa. Även den förnybara energin har utökats. Uppgörelser mellan de politiska blocken har aldrig varat särskilt länge men de har ändå bidragit till att energibransch och industri har haft något att förhålla sig till.
Alla partier har svängt i kärnkraftsfrågan. Flera gånger om. Det dagtingas hela tiden med övertygelser
Alla partier har svängt i kärnkraftsfrågan. Flera gånger om. Det dagtingas hela tiden med övertygelser. Boken skulle kunna uppfattas som att den sår politikerförakt. Så är det inte. Den är sakligt skriven, utan moralism, och med glimten i ögat. Aktörer som ännu är i livet får komma till tals.
Historien om Sverige och kärnkraften innehåller många politiska piruetter och paradoxer men skulle kunna ses som ett bevis på att demokratin fungerar. Trots allt. För det är kompromissen som hör till demokratins essens, inte dogmatismen. Politik är både att vilja och att vela.
Boken slutar i vår egen tid. Debatten fortsätter.
Ett är säkert: energifrågan hör till evigheten.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
Läs mer: