Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Långsamt som en solförmörkelse sluter sig det runda takfönstret sexton meter upp i den underjordiska jättekupolen. Nere i mittcirkeln ligger folk på rygg och blickar upp genom den stora bländaren och vi som sitter bänkade längs kanterna följer andäktigt den lilla himlaskärans avtagande medan dunklet sakta faller.
För några sekunder blir det nästan tyst.
Det är egentligen här det händer. Den spektakulära ljusshowen som följer pågår i en halvtimme och färgar i böljande sekvenser det artificiella himlavalvet i apokalyptiska neonfärger. Solen är ömsom chockrosa, ömsom limegrön och turkos, och rymden ser förgiftad ut som efter en kärnkraftsolycka.
Det är både vackert och kusligt, men framför allt är det för långt. Ett par minuter in i showen tar folk upp sina telefoner, börjar småprata. Barnen tappar tålamodet. Någon rör sig mot utgången. Den täta stämningen skingras som i ett köpcenter.
James Turrells ”As seen below” i Århus är det senaste och definitivt mäktigaste i hans långa serie av ”skyspaces” som inleddes på 70-talet och nu omfattar ett hundratal verk över hela världen, det nordligaste i Ytterjärna utanför Södertälje.
Vanligtvis rör det sig om betydligt mindre rum med plats för omkring femton personer, alla sinsemellan väldigt olika. I Unna i Tyskland består det exempelvis av ett litet torn vars nedre våning fungerar som ett camera obscura, där en bild av himlen reflekteras direkt på golvet. I japanska Echigo-Tsumari finns ett ”House of light” där den traditionella innergården tjänstgör som ett ”skyspace” med skjutbar taklucka.
Det handlar om ett slags intima meditationsceller där publiken, helst vid skymningen, i stillhet sitter och blickar upp mot en skarpskuren himmel som på något magiskt vis tycks både ogripbar och nästan inom räckhåll. En enkel, mystisk upplevelse som för Turrell återgår på traditionerna inom den religiösa kväkargemenskap han själv är uppvuxen i – och som han också tillägnat flera av dessa andaktsrum.
Här i Århus har dessa sektlika små celler skalats upp till dimensionerna hos ett tempel. Det har sagts och skrivits mycket om konstmuseerna som vår tids katedralbyggen, och detta måste vara det hittills starkaste beviset för den saken jag har sett.
Aros kunstmuseum har länge profilerat sig som ledande i Norden vad gäller den här sortens storskalig, spektakulär installationskonst, med verk som Ron Muecks övermänskliga ”Boy” eller Olafur Eliassons ”Your rainbow panorama”, som likt en paradisslöja omsluter besökarna högst upp på museibyggnadens tak.
Med Turrells installation har katedralen fått sin magnifika krypta. Fyrtio meter i diameter, sexton meter hög och med en prislapp på 270 miljoner danska kronor ger denna underjordiska betongbunker ändå en del att meditera över.
Den korta stillheten i ögonblicket när det mörknar, är den värd det? Denna enorma budget, denna festivalbelysning? Precis som medeltidens katedraler reser sig vår tids nya konstmuseer mitt i ett armod, där små institutioner går på knäna och de flesta konstnärer aldrig får anständigt betalt för sitt arbete. Inte på Aros heller, har jag hört. Dessa museer är kulisser i en värld som lever av och för sina kulisser.
Det gör dem förstås inte mindre magnifika.
Läs mer: Ljusmagi i Japan på japansk ö
Läs mer om konst på dn.se