Käken skakar och halsen stelnar till. Diana Morgården Guilletmot spänner ögonen och försöker få fram ord. Men det går inte. Hon fastnar gång på gång. Hon söker ögonkontakt hos kvinnan mitt emot.
Det är lunchtid vid Odenplan och människor rusar förbi. Framför Diana står en mamma med barnvagn. Hon håller i Dianas telefon och filmar. Hon är helt tyst.
Sedan ett par år tillbaka går Diana ut på stan och ber främlingar att filma henne när hon presenterar sig och berättar att hon stammar.
Det som bara är några sekunder uppfattas mycket längre. Diana gör ett nytt försök, men det låser sig igen. Till sist lägger hon en hand över bröstet och tar ett djupt andetag.
– Hej, jag heter Diana och jag stammar.
Diana växte upp tillsammans med sin mamma och pappa på Södermalm i Stockholm. Hon började tidigt prata och blev snabbt verbal. Men vid tre års ålder fick hon plötsligt inte fram ett ord.
– Hon blev helt blockerad, säger Dianas mamma Inga-Maj Guilletmot.
Det var inte första gången som Inga-Maj var med om någon som stammade. Både hennes mamma och bror gjorde det. Inga-Maj jobbade också på förskola och där mötte hon barn som stammade.
Hon tog med Diana till BVC för utredning. Stamning konstaterades och Inga-Maj förstod att det måste ha gått i arv.
Diana beskriver att hon har levt i skuggan av sin stamning. Den har varit något fult och ångestfyllt. Hon har känt att hon inte passat in och att andra tycker att hon pratade konstigt.
Under uppväxten upplevde Diana att ingen riktigt pratade med henne om hur hon mådde, varken hemma eller i skolan. Hon fick hjälp hos logopeder och kbt-terapeuter, men talövningarna kändes som att man försökte ”tvätta bort” stamningen.
– Jag skämdes så otroligt mycket och trodde att det var något fel på mig, säger Diana.
En dag kom Diana hem från skolan och var jätteledsen. En klasskamrat hade sagt till läraren att Diana stammar, men läraren sa att de inte skulle prata om det.
Hennes mamma försökte trösta. Men det var inte helt lätt att veta hur de skulle bemöta henne.
– Det är så fruktansvärt, hon har mått så dåligt. Jag backade undan och lurade mig själv att det bara var tonårsbeteende. Jag borde stått kvar. Det känns som att jag svek henne, säger Inga-Maj Guilletmot.
Det är först i vuxen ålder som Diana och Inga-Maj har pratat på djupet om hur uppväxten var. De står varandra väldigt nära och träffas ofta. Det är viktigt för Diana att hennes föräldrar inte ska ha dåligt samvete i dag.
– De brydde sig, men de trodde nog att tystnad skulle hjälpa mig. Jag dömer inte, för de gjorde så gott de kunde.
För några år sedan åkte de i väg på en mor- och dotterresa till Barcelona. De hade bokat bord på en restaurang en kväll och båda kände att det var dags att prata. De pratade i timmar. Efteråt stammade Diana inte på en vecka.
– Min mamma mötte mig med värme och lyhördhet, och i den stunden kände jag mig både sedd och stöttad på ett sätt jag inte gjort förut, säger Diana.
Inga-Maj är glad att hon och dottern kommit varandra närmre.
– Jag kommer aldrig ifrån att jag inte fanns där på det sätt hon behövde, genom att hjälpa henne att sätta ord på det som var jobbigt. Tiden kan vi inte vrida tillbaka, men framtiden går vi igenom tillsammans.
Diana står i sitt välstädade kök och gör varm choklad till tvillingarna Viola och Wilhelm. Medan de pysslar vid köksbordet drar storebror Valdemar fram en pall och hjälper till vid spisen. Dianas man Viktor är på jobbet och hon är ensam med barnen några timmar till.
Plötsligt slår storebror huvudet i fläkten och Diana är genast framme för att trösta. Tvillingarna blir oroliga. Diana försöker lugna dem, men hon fastnar när hon ska prata. Hon försöker ta ett djupt andetag. Valdemar gråter.
– Stamningen blev mycket värre när barnen kom. Det har blivit en helt ny stress i vardagen, eftersom jag inte får det lugn som stamningen kräver. Det är så hemskt att det ska vara så svårt att prata med mina barn. När jag behöver säga till eller agera snabbt kämpar jag som fan för att få fram orden.
För tio år sedan tog Diana hjälp av en talteknik som kallas för The McGuire programme. Den har hjälpt henne mycket. Grunden i tekniken är en kontrollerad andning där man använder den övre delen av diafragman i stället för magen för att fylla lungorna med så mycket luft som möjligt. Det skapar ett stabilt lugn i kroppen och ger bättre kontroll när man pratar.
Hon använder även frivillig stamning, vilket innebär att hon börjar vissa meningar med att stamma med flit.
– Det gör att jag får kontroll på samtalet och är beredd. När blockeringarna kommer har jag ett vapen, säger hon.
Att starta varje dag på ett lugnt sätt med andningsövningar och meditation har underlättat. Kallbad är också något som hjälpt för att Diana ska hamna i ett lugnare tillstånd.
– Det absolut viktigaste för mig är att ha rutiner.
Att presentera sig för en ny person är det absolut värsta scenariot hon kan tänka sig, att inte ens kunna säga sitt namn utan att börja stamma.
Vad tänker personen om henne? Hur reagerar personen? Vad händer när det blir helt tyst? Många frågor snurrar i Dianas huvud, samtidigt som hon försöker ha ett samtal. Hon vill bara få fram orden, men det är svårt. Det absolut värsta är när folk fyller i hennes ord eller struntar i vad hon har att säga.
– Jag vill bli bemött på samma sätt som andra. Jag vill inte att folk ska kolla bort eller gissa vad jag ska säga. Jag förstår att folk blir stressade när det blir väldigt långa blockeringar, men det är viktigt att vänta tills jag fått prata klart.
Kapprummet är tomt när förskolepedagogen hämtar barnen. När de får syn på sin mamma springer de fram och kramar om. Den ena tvillingen, Wilhelm, lägger sig ner på golvet, medan de andra två barnen klättrar på henne. Stövlar, överdragsbyxor och jackor ska på. Diana arbetar metodiskt, men att samtidigt hålla en diskussion levande med en annan förälder eller pedagog är svårt.
– Förskolan är en av de platser där stamningen blir som mest påfrestande, berättar hon.
Förskolan ligger precis utanför familjens lägenhet så promenaden hem blir inte lång. När de fått av sig alla ytterplagg berättar det äldsta barnet, Valdemar, att hans kompis sagt att Diana pratar konstigt. Då förklarar Diana för Valdemar att mamma stammar.
– Jag tycker det är jätteviktigt att vara transparent med barnen och berätta hur det ligger till. Valdemar väntar ofta in att jag ska prata klart. Det är så fint att han förstår mig.
– Vad modig du är, säger mamman som filmat Diana på Odenplan.
Hon lämnar tillbaka mobilen och Diana skiner upp och tackar så mycket för att hon ställde upp.
Att ha levt med stamning i nästan hela sitt liv har tagit hårt på Diana. Hon beskriver det som en psykisk kamp med många underliggande trauman, så som självhat, att känna sig missförstådd och att inte få säga det man vill. Det är först nu som hon pratar öppet om det. Det har hjälpt henne mycket att be någon filma henne när hon stammar och sedan publicera det i sociala medier.
De allra flesta hon möter är uppmuntrande och tycker att hon är modig. Det har hänt att folk härmar henne eller inte förstår, men de är få. Diana försöker fokusera på de som vill henne väl.
– Jag har nog inte älskat mig själv förrän nu, när jag började jobba med mig själv. Stamningen är en del av mig och det är inte mig det är fel på.
