Det går inte bra för demokratin i världen. Även om det politiska kaoset i USA ofta dominerar rubrikerna, visar International Ideas senaste Global state of democracy-rapport att försämringen av demokratiska institutioners kvalitet i allra högsta grad är ett globalt fenomen.
I takt med denna utveckling har begreppet demokratisk resiliens – eller motståndskraft – fått en allt mer framträdande roll. Begreppet dyker upp i politiska tal, forskningsrapporter och policystrategier, senast i EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens tal om tillståndet i unionen. Men trots att många ser det som en lösning på demokratins utmaningar, råder det fortfarande oklarhet kring vad begreppet faktiskt innebär.
I grunden handlar demokratisk resiliens om ett samhälles förmåga att återhämta sig efter en kris. För oss på International Idea är det inte ett statiskt tillstånd, utan en process som vi alla deltar i. I grunden handlar det om vilka beslut demokratiska samhällen behöver fatta i dag för att förbli demokratiska imorgon.
När begreppet används i Sverige görs det däremot ofta i en mer defensiv bemärkelse, som en del av totalförsvaret. Det antyder att den svenska demokratin i sig är stabil, och att hoten främst kommer utifrån.
En svaghet kan verka hanterbar i ett stabilt läge, men snabbt bli ett hot om omvärlden eller den bredare sociala kontexten förändras
Men även om Sverige fortsatt rankas som en av världens mest välfungerande demokratier enligt våra mätningar, ser vi tydliga tecken på inhemska problem. Under det senaste decenniet har våra data visat en gradvis försämring inom områden som medborgerliga rättigheter, ekonomisk jämlikhet och rättsstatens principer.
Dessutom finns det problem som är helt inhemska – inte minst hat och hot riktade mot politiker, civilsamhället och utsatta folkgrupper.
Demokratisk motståndskraft bör i stället förstås mer offensivt, som ett systemövergripande och flexibelt arbetssätt där institutionell förnyelse står i centrum. Det handlar alltså inte bara om att stå emot yttre hot eller återställa systemet efter demokratiska bakslag, utan om att aktivt utveckla, anpassa och förnya demokratiska institutioner.
Valåret 2026 är ett utmärkt tillfälle att omvärdera hur vi ser på demokratisk resiliens. Sverige befinner sig inte i en demokratisk kris, men just därför finns det utrymme att agera proaktivt. Demokratisk motståndskraft handlar ytterst om systemövergripande hållbarhet – att flera institutioner, organisationer och samhällsgrupper tillsammans skapar ett robust och motståndskraftigt system.
En svaghet kan verka hanterbar i ett stabilt läge, men snabbt bli ett hot om omvärlden eller den bredare sociala kontexten förändras. Därför bör demokratisk resiliens inte enbart handla om att återgå till ett tidigare normalläge efter en kris, utan också om förmågan till omvandling – att förändras i takt med nya utmaningar.
Det är också viktigt att inte fastna vid enbart externa hot som desinformation, missinformation och påverkansoperationer från externa aktörer. Sådana kampanjer får bara fäste om det redan finns misstro och mottaglighet inifrån. Fungerande demokratier bör därför prioritera att stärka tilliten till medier, myndigheter och politiska institutioner, snarare än att enbart försöka motbevisa felaktig information i efterhand.
Demokratiska institutioner måste också vara flexibla nog att anpassa sig till det oförutsägbara
Ett annat exempel är den växande socioekonomiska ojämlikheten – ett latent hot mot demokratin som lätt kan förvärras i takt med förändrade omständigheter, både i Sverige och globalt. Att bygga ett mer jämlikt samhälle kan innebära politiska kostnader, men priset för passivitet är betydligt högre. Demokratisk resiliens är en pågående process – där institutioner inte bara överlever, utan också utvecklas i takt med medborgarnas behov och värderingar, samtidigt som de förblir i linje med demokratiska principer.
Alla kriser går inte att förutse, och även när hoten kommer utifrån är det ofta interna brister som gör att ett demokratiskt system vacklar. Nationalekonomen Hyman Minsky visade att lösningar på en kris ofta bär på fröet till nästa. Därför räcker det inte att enbart bygga upp ett robust system. Även om teknokratisk planering har sin plats, är den i sig inte tillräcklig för att hantera de flesta hot. Demokratiska institutioner måste också vara flexibla nog att anpassa sig till det oförutsägbara.
Forskningen visar dessutom att även korta perioder av demokratisk tillbakagång kan orsaka långvariga skador. Att återhämta sig från perioder av autokratisering har visat sig vara svårare än många experter tidigare trott. En studie om demokratisk resiliens visar att mellan 1994 och 2022 misslyckades 90 procent av de länder som genomgick en demokratisk vändning med att behålla den nivån av demokrati i fem år eller mer. Med andra ord: de flesta demokratier är mindre motståndskraftiga än vi tidigare trott.
Så vad krävs? Historisk och institutionell erfarenhet, tillsammans med kvantitativa data som Global state of democracy indices, är avgörande för att förstå vad demokratisk motsåndskraft bör innebära i en svensk kontext. Institutionell utformning och teknokratiska lösningar spelar en viktig roll, men de är inte tillräckliga.
Att bevara svensk demokrati in i det tjugoförsta århundradet kan inte vara ett elitprojekt eller begränsas till nationellt militärt försvar
Vi behöver också en större öppenhet för att lyssna på erfarenheter från andra länder, även sådana med helt andra politiska förutsättningar. Demokratin stärks när vi delar lärdomar och ger varandra ömsesidigt stöd, både nationellt och globalt.
Att bevara svensk demokrati in i det tjugoförsta århundradet kan inte vara ett elitprojekt eller begränsas till nationellt militärt försvar. Det kräver engagemang från civilsamhället – och från alla som lever och verkar i Sverige. Demokratisk resiliens handlar inte bara om att försvara det vi har från yttre hot, utan om att aktivt utveckla och förnya demokratin och dess institutioner så att de fortsätter att leva upp till sitt löfte om frihet, rättvisa och gemensamt självstyre.
Sverige befinner sig inte i stormens öga. Men molnen syns vid horisonten, och demokratier som väntar förlorar ofta sin chans att skydda sig.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Professor Sten Widmalm: ”Politikerna som vågar bli kvar är kanske inte de bästa”
Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders: ”Sverige leds just nu in på vägen mot ökad autokrati”
