Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I en replik till vår debattartikel i DN den 20 november bemöter moderaten Fredrik Kärrholm våra argument mot sänkt straffålder. Vi gläds åt att han delar ambitionen att minska skjutvapenvåld bland unga men hans invändningar har brister som står i direkt konflikt med forskning och beprövad erfarenhet. Han visar inte att fängsling av 13-åringar skulle minska våldsbrottsligheten – snarare tvärtom.
Första felet är att Kärrholm lutar sig mot att ”personer som lever i utanförskapsområden är mer positiva än andra till skärpta straff”. Opinionsmätningar i vissa utvalda områden är inte ett sakligt underlag för svensk kriminalpolitik. Det här är ett argument som är en del i ett politiskt spel snarare än ett bidrag till kunskapsbaserad lösning. Vi menar att kriminalpolitiken ska vila på vetenskaplig grund, inte på åsikter.
Andra felet är att han avfärdar risken att unga i fängelse utvecklar en kriminell identitet – med argumentet att dessa barn ”redan ser sig själva som kriminella”. Ska samhället betrakta barn som begår grova brott som förlorade och därför inte försöka bryta deras utveckling? Varken vi eller remissinstanserna delar en sådan syn. Fängelse för unga riskerar i stället att förstärka en kriminell identitet.
En omogen 13-åring som skjuter är både gärningsperson och offer, hur svårt kan detta vara att förstå?
Tredje felet är påståendet att en sänkt straffålder skulle ha en ”positiv normativ effekt”. Som om barn – i synnerhet unga i gängmiljö – överväger påföljder inför en skjutning. Forskningen är entydig: barn avskräcks inte av straff eftersom de saknar förmåga att fullt ut förstå konsekvenserna av sina handlingar. Det innebär inte att barn som begår grova brott inte ska omhändertas, men syftet måste vara behandling och rehabilitering, inte straff.
Fjärde felet är att han avfärdar erfarenheterna från Danmark, där sänkt straffålder ledde till ökad ungdomsbrottslighet. Visst skiljer sig länder åt. Men att vifta bort internationella resultat med att omständigheterna inte är identiska är ett märkligt förhållningssätt. Om något borde försiktighetsprincipen väga tungt – särskilt när forskning pekar i riktningen mot att straff gentemot barn leder till mer, inte mindre, kriminalitet.
Femte felet är synen på straff som en form av upprättelse för brottsoffren. I verkligheten klaras för det första de flesta brott inte upp. För det andra visar forskning att många brottsoffer föredrar medling, ekonomisk kompensation eller andra former av stöd och upprättelse framför hårdare straff. Få skulle känna tillfredsställelse över att se ett barn bestraffas.
Gängen kommer alltid att försöka rekrytera under straffåldern. Om en 10-åring utför en skjutning – ska straffåldern sänkas igen? Om en 10-åring anses möjlig att rehabilitera, varför inte en 13-åring? En omogen 13-åring som skjuter är både gärningsperson och – hur svårt kan detta vara att förstå?
Läs fler artiklar från DN Debatt.
