Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sveriges representativa demokrati bygger på en enkel förutsättning: det måste finnas människor som är beredda att ställa upp för politiska uppdrag. När allt färre engagerar sig i de politiska partierna blir den gruppen mindre. Det gör partidemokratin sårbar.
I ett par rapporter om demokratins utveckling visar Kunskapsverket att antalet medlemmar i de politiska partierna har minskat kraftigt. År 1991 var ungefär en av tio väljare medlem i något av dagens riksdagspartier. År 2025 var motsvarande andel ungefär en av trettiofem. Det motsvarar en nedgång på 60 procent.
Nyhetsrapporteringen efter valet 2026 aktualiserar vikten av ett högt förtroende för hur partiernas kandidatrekrytering och i förlängningen de allmänna valen går till. Partiernas förmåga att rekrytera och organisera människor som vill vara aktiva är därför inte bara en intern partifråga. Det är en demokratifråga.
Kunskapsverket
• Kunskapsverket är en politiskt och ideologiskt oberoende stiftelse som arbetar för att bidra till en saklig samhällsdebatt.
• Stiftelsen söker fokusera på samhällsfrågor där debatten baseras på otillräcklig eller motsägelsefull information.
• Kunskapsverket grundades 2022 av Claes Ekström, Bengt Baron samt Johanna Jeansson. Stiftelsen har ett expertråd bestående av Shirin Ahlbäck Öberg, Hans-Gunnar Axberger, Jan Larsson, Joakim Stymne och Lars Calmfors.
• Den finansieras genom donationer, och tar inte emot gåvor från stat, kommun, politiska partier eller intressegrupper.
Källa: Kunskapsverket.org
Partierna har en central funktion i Sveriges representativa demokrati. Det är partierna som tar fram kandidater till de allmänna valen och det är partierna som förser de politiska församlingarna med personer till de många uppdrag som tillsätts indirekt efter valen.
En krympande medlemsbas innebär först och främst ett mindre rekryteringsunderlag. Inför valet 2026 nominerade riksdagspartierna cirka 49 100 kandidater, ungefär lika många som i det förra valet. Sett i relation till de cirka 250 000 personer som är medlemmar i ett riksdagsparti betyder det att ungefär var femte stod på en valsedel. I början av 1990-talet var konkurrensen om platserna större, då stod knappt var tionde medlem på en valsedel.
Partiernas beroende av de kvarvarande medlemmarna syns också i antalet uppdrag som samma person tar på sig. Till exempel är 14 procent av riksdagsledamöterna också ledamöter i kommunfullmäktige. I genomsnitt ställer varje kandidat upp i 1,3 val, och siffran är högre för de mindre partierna.
Det är uppenbart att när det finns få personer att fördela uppdragen på blir varje avhopp, flytt eller minskat engagemang mer kännbart.
Ytterligare en effekt av det minskade medlemsunderlaget är att det till och med kan saknas kandidater när det är dags för val, vilket särskilt syns på kommunal nivå.
Inför de allmänna valen kan partier på våren välja att låsa sina kandidatlistor eller så kan listan hållas öppen för kompletteringar fram till ett par dagar före valet. En öppen lista kan vara ett sätt att hantera svårigheter att hitta kandidater före den ordinarie tidsfristen. Samtidigt innebär en öppen lista att partiet inte har samma kontroll över vilka namn som slutligen kan hamna på listan.
I årets kommunval ökade antalet öppna listor jämfört med 2022. I vissa fall fanns fortfarande inga kandidater på valdagen och listan förblev tom. I 94 av landets kommuner – ungefär en av tre – gick åtminstone ett riksdagsparti till val med en sådan tom lista.
Efter valet får listor utan kandidater som anmälts av partiet praktisk betydelse om partiet ändå röstas in i fullmäktige. Då kan mandatet antingen besättas av en person som anmält sig själv eller så blir resultatet en tom stol.
Att det finns ett fortsatt politiskt intresse tyder på att det snarare är formen för engagemanget som gör att inte fler deltar aktivt i partipolitiken
Att det fattas kandidater är en konkret illustration av vad ett mindre rekryteringsunderlag kan innebära.
För mindre partier är problemet särskilt tydligt. Kunskapsverkets analys visar att när medlemsantalet närmar sig 15 000 blir det svårare för partierna att fylla listorna, medan ett medlemsantal på runt 30 000 ser ut att räcka för att åtminstone slippa tomma listor. Bland riksdagspartierna är det bara tre som har över 30 000 medlemmar (S, M och SD).
Betydelsen av partiernas medlemmar sträcker sig dock längre än till det egna partiets situation.
Partimedlemmar är inte bara kandidater och möjliga förtroendevalda. De kan också vara med och forma partiets politik och de kan vara ambassadörer för politiskt deltagande i stort. När färre människor engagerar sig i partier blir det också färre som synliggör det politiska engagemanget i vardagen.
Kunskapsverkets analys visar också på ett samband mellan partiernas lokala närvaro och politiskt deltagande. Analysen säger inte i sig vad som orsakar sambandet, men den visar att valdeltagandet är lägre i kommuner där färre riksdagspartier ställer upp med kandidater.
Det minskade engagemanget i politiska partier har skett trots att andra indikatorer för politiskt deltagande är mer stabila. Andelen som i undersökningar (SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet) uppger att de är intresserade av politik har till och med ökat de senaste åren.
Att det finns ett fortsatt politiskt intresse tyder på att det snarare är formen för engagemanget som gör att inte fler deltar aktivt i partipolitiken.
Den representativa demokratin kräver inte att alla ska vara med i ett parti. Men den bygger på att det finns människor som är beredda att ta steget från politiskt intresse till politiska uppdrag och att partierna har förmågan att hitta och släppa fram dem.
Partiernas vikande medlemstal väcker därför en större fråga. Givet ett representativt system där partier har närmast monopol på vägen till de politiska uppdragen har de också ett särskilt ansvar för att denna väg är öppen och attraktiv.
Det politiska intresset tycks finnas. Frågan är om partierna tar sitt ansvar för demokratin genom att få fler att ta steget från politiskt intresse till politiskt engagemang och, i förlängningen, till ett politiskt uppdrag?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Johan Welander, tidigare kammarsekreterare i riksdagen: ”Talmannen måste göra hotet om extraval verkligt”
Statsvetaren Love Christensen: ”Valet 2026 kommer vi att minnas som ’ingenting’-valet”