Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sverige är känt för sin offentlighetsprincip och sin öppna förvaltning. Nu är landet på väg att ta ett viktigt steg och reglera lobbyismen för första gången. Insynskommitténs betänkande SOU 2025:52 föreslår ett register över påverkanskommunikation: att de som söker påverka politiska beslut ska redovisa vilka kontakter de haft med beslutsfattare.
Det är ett välkommet förslag. Men det är otillräckligt för att komma tillrätta med problemen med lobbyism i Sverige.
Lobbyism, eller påverkanskommunikation, är ingen marginalföreteelse i dagens Sverige. Företag, fackföreningar, branschorganisationer, tankesmedjor och intressegrupper arbetar dagligen för att forma politiska beslut. Enkätundersökningar som kommittén genomfört visar att politiska beslutsfattare har täta och återkommande kontakter med externa aktörer som vill påverka politiken.
PR- och PA-branschen (”public relations” och ”public affairs”) har dessutom vuxit kraftigt, och det har blivit allt vanligare att personer rör sig mellan politiska uppdrag och lobbybyråer. Detta är i sig inte problematiskt. Tvärtom kan lobbyism förbättra kvaliteten på beslut genom att tillföra expertkunskap och förankra politiken i olika samhällsintressen. Intressegrupper fungerar som en länk mellan medborgarna och de folkvalda.
Frågor om pengar, inflytande och svängdörrar mellan politik och näringsliv är återkommande inslag i den politiska debatten
Men när påverkanskommunikation sker utan regler riskerar systemet att snedvridas. Om vissa aktörer har privilegierad tillgång till beslutsfattare, inte för att de representerar bredare intressen utan för att de har mer resurser eller bättre nätverk, uppstår en obalans som urholkar förtroendet för det politiska systemet. Frågor om pengar, inflytande och svängdörrar mellan politik och näringsliv är återkommande inslag i den politiska debatten. Detta är ett symtom på ett system som behöver tydligare spelregler.
Insynskommitténs huvudförslag är ökad transparens i form av ett register som möjliggör allmänhetens insyn i vem som träffar vem och i vilket syfte. Detta är ett steg i rätt riktning men otillräckligt.
Erfarenheterna från andra länder är nedslående. Länder med välutvecklade och detaljerade lobbyregister, såsom USA, Irland och Kanada, präglas fortsatt av ett utbrett medborgerligt missnöje med politiken. Transparens synliggör lobbyverksamheten men garanterar inte att systemet är eller upplevs som rättvist och legitimt.
Att registrera och offentliggöra kontakter är en sak. Att säkerställa att kontakterna sker enligt etiska principer och att reglerna faktiskt efterlevs är en annan. Risken är tvärtom att ökad transparens, utan kompletterande åtgärder, snarare synliggör ojämlikheten i systemet än löser den – och därmed underminerar förtroendet snarare än stärker det.
Transparens synliggör lobbyverksamheten men garanterar inte att systemet är eller upplevs som rättvist och legitimt
Sverige bör därför se bortom transparens som slutmål. Målet med att reglera lobbying bör vara att stärka medborgarnas förtroende för politiskt beslutsfattande. Detta kräver en reglering som vilar på tre pelare.
1. Den första är ansvarsutkrävande. Transparens utan trovärdig tillsyn riskerar att bli ett slag i luften. Det behövs ett oberoende tillsynsorgan med mandat och resurser att övervaka reglernas efterlevnad, utreda missförhållanden och utdöma sanktioner. Avgörande är att reglerna gäller på båda sidor av relationen – inte bara de som lobbar utan också de politiker och tjänstemän som tar emot påverkanskommunikation. Att tydliggöra att beslutsfattare är lika ansvariga som lobbyisterna sänder en viktig signal om att systemet styrs av gemensamma regler.
När lobbying blir alltmer professionaliserad och internationaliserad riskerar resurssvaga aktörer att hamna på efterkälken
2. Den andra pelaren är inkludering. Medborgarna förlorar förtroendet för politiken när de upplever att besluten gynnar en liten krets med resurser och kontakter snarare än samhället i stort. Sveriges tradition av breda remissronder och konsultationer med civilsamhällets organisationer bör värnas. Men när lobbying blir alltmer professionaliserad och internationaliserad riskerar resurssvaga aktörer att hamna på efterkälken. En fungerande reglering måste säkerställa att tillgången till beslutsfattare inte avgörs av hur stora resurser eller hur starka nätverk en aktör har.
3. Den sista pelaren är etik. Regler och formella krav räcker inte om de inte kombineras med tydliga normer för vad som är acceptabelt uppträdande inom politisk påverkan. Vissa förfaranden kan vara lagliga men ändå uppfattas som problematiska – som att utnyttja personliga relationer för privilegierad tillgång, eller att lämna ett politiskt uppdrag för att direkt börja lobba för de intressen man just reglerat. Sverige har en stark tradition av ämbetsmannaetik, men det etiska ramverket behöver formaliseras i takt med att lobbyismen professionaliseras. Uppförandekoder för både lobbyister och beslutsfattare kan tydliggöra gränserna för acceptabel påverkansverksamhet.
Sverige har nu en historisk möjlighet att utforma en reglering av lobbying som inte bara uppfyller formella transparenskrav, och riskerar att blottlägga snarare än komma tillrätta med problemen kopplade till lobbyismen, utan faktiskt stärker den demokratiska legitimiteten. Detta kräver att riksdagen och regeringen tar ett helhetsgrepp: transparens i kombination med oberoende tillsyn, inkluderande processer och etiska normer som gäller alla parter.
Styrkan i demokratin vilar ytterst på förtroende, och förtroende skapas inte genom ett register.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Två professorer: ”Vad är det egentligen Regeringskansliet vill dölja?”
Statsvetarna Ann-Kristin Kölln och Jana Schwenk: ”Väljarna måste få veta vem som betalar partinotan”
