Att arbeta är den mest naturliga delen av en människas existens, och arbetets upphörande kan vara plågsamt. Vid pensioneringen inträder ofta något av två alternativa sinnestillstånd. Det ena är depression. Hobbyverksamhet av något slag är en möjlig men osäker behandling.
Alternativ nummer två är rastlöshet. Betydligt mindre allvarligt, och det finns en lättfångad behandlingsform. Att promenera, gärna långa sträckor.
Den före detta kriminalkommissarien Karl Lohman är väl medveten om detta när han en tidig decembermorgon ger sig ut för att promenera. Något han hellre kallar att flanera. I detta uttryck ligger också en dragning till spaningsverksamhet, som att inspektera, att reflektera, att i viss mån ge sin tidigare yrkesverksamhet en fortsättning. En diskret sådan, väl att märka.
Det är mörkt och kallt på Stockholms gator. Asfalten blänker under en tunn skorpa av is.
Läs mer:
Carl Johan De Geer skriver juldeckare för DN: ”Holmes är världshistoriens bäste kommissarie”
