Om ni undrar varför världen har spårat ur så kraftigt de senaste femton åren så är det för att bröderna Noel och Liam Gallagher inte har pratat med varandra sedan sin högst offentliga skilsmässa.
Noel Gallagher konstaterar själv, tidigt i filmen ”Oasis: Don’t look back in anger”, att världen har betett sig ganska ”egendomligt” sedan de skildes åt. Regissörerna Dylan Southern och Will Lovelace bekräftar det med ett snabbt, galet montage av bland annat Musk med motorsåg, en shaman på Capitolium, djur på gatorna under Covid-lockdown och en rask succession av brittiska premiärministrar. Peculiar indeed.
Framför allt är det ett lysande sätt att dra igång dramat. Inget mindre än mänsklighetens räddning och jordens överlevnad kan bli resultatet om bröderna lyckas försonas. Men hur ska det kunna ske? Noel har själv sagt att han är ”inkapabel till förlåtelse”.
– Det är gjort med glimten i ögat, men det var fascinerande att inse hur mycket som faktiskt har hänt under de här femton åren, säger Southern när regissörsduon tar emot på behagligt svala Hotell Excelsior på Lidon i den ångande heta septembermorgonen. Han fortsätter:
– Vi märkte så snart vi började filma konserterna att det låg något mer i luften än bara en musikalisk återförening. Längtan hos publiken var större än så. Det var som att de behövde få utlopp för något. Känna starka känslor tillsammans. Vi såg pappor och söner krama om varandra. Familjer som alla sjöng med. Tårar strömmade. Det var mäktigt.
Det är mäktigt. Och skickligt fångat. Man behöver inte var ett Osasis-fan för att känna tårarna stiga när Liam Gallagher plötsligt och oväntat grabbar tag i broderns hand innan de går ut på scenen för sitt första gig på femton år. Filmade bakifrån ser de ut som två små pojkar i en stor skog men när de kommer fram till publiken höjer Liam deras deras händer i en segergest som får 50 000 människor på jättearenan i Cardiff att bryta samman.
– Noel blev lika överrumplad som publiken. Vi hade heller ingen aning. Det var just det som elektrifierade situationen. För publiken, för oss och för dem. Ingen visste vad som skulle hända, hur de skulle låta eller bete sig inför varandra, säger Dylan Southern och Will Lovelace i munnen på varandra.
Det är naturligtvis också en djupt rotad pr-instinkt hos alla inblandade. Allt med det här projektet är en fascinerande blandning av spekulation, reklam, äkta känslor och några världens skickligaste filmhantverkare.
Att dramaturgin är klockren är inte så konstigt. Manusförfattare är Steven Knight, som skrivit bland annat ”Peaky blinders” och ”House of Guiness”, även de dramer om bröder i dödliga konflikter. Temat känns ända ner i Kain och Abel–rötterna.
Det hade kunnat bli olidligt mytologiserande om det hade bara hade handlat om bröderna, men det försonande med filmen är att den handlar om bandets fans mer än dem. Fans som också upplevt de senaste femton årens förvirring och bara längtar efter att få sjunga allsång och gråta tillsammans över ålders och åsiktsgränserna.
Oasis har ofta framhävts som det mest arbetarklassiga av britpop-banden, men ”arbetarklassen” betyder som vi vet inte inte alltid Ken Loach och Labour längre och inför deras återförening skrev Simon Price en frän attack i The Guardian där han tog upp bandets olika stötande uttalanden om bögar och kommunister genom tiderna och att det var ”det värsta som kunde hända” att de återförenades i dessa Nigel Farage-tider.
”Vi är inte höger”, säger Noel irriterat i en scen mot slutet. ”Allt det här handlar om ett ”vi”. Alla vi.”
– Noel var med viss rätt väldigt upprörd över den artikeln och det som hände under turnén var ett levande bevis för att Price hade fel, säger Southern. Det blev raka motsatsen.
– Deras återförening kanske inte räddar världen, men bara det som hände under varenda konsert under den här världsturnén var hoppfullt i sig, menar Lovelace.
– Man förväntar sig inte att sånger skrivna i Burnage, Manchester ska kännas meningsfulla för människor i en helt annan situation i Brasilien eller Tokyo.
Gör man inte? Är inte det inte just det som händer vid alla stora internationella popframgångar? Att någon sitter i någon håla och skriver om vad som rör sig i deras huvuden och så visar det sig att det hjälper ett affärsbiträde i Istanbul att ta sig igenom en skilsmässa. Beatles från Liverpool, till exempel, föreslår jag.
– Det är sant. Det är en rätt stor grej att hoppa över, säger Southern och skrattar.
Bullshit, reklam, äkta känslor och äkta talang i en enda röra som sagt denna morgon på Excelsior.
Liam, den aggressiva, okontrollerbara publikmagneten som står för publikkontakten, säger i alla fall som det är när han i filmen står på scen i motljus med tamburinen på huvudet som något slags gudom och sänder sitt kärleksbudskap till dem alla. ”Från er på de dyraste platserna till er på de billigaste … Visst nä, det finns ju inga billiga platser… Sorry.”
Fakta.Oasis
Bandet Oasis bildades i Manchester 1991 med bröderna Liam och Noel Gallagher som förgrundsgestalter. De blev snabbt världens mest framgångsrika popband någonsin med hittar som ”Wonderwall” och ”Champagne supernova” och var lika kända för sin musik som för brödernas offentliga bråk. 2009 ställde de in en världsturné och bröt kontakten.
Dokumentären ”Oasis. Don’t look back in anger” är regisserad av
Dylan Southern och Will Lovelace och kretsar kring bandets triumfatoriska återföreningsturné ”Live 25”.
Filmen visas utanför tävlan på Venedigs filmfestival och får svensk biopremiär den 11 september.
Följ DN:s bevakning av filmfestivalen i Venedig