Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Douglas Stuart
”John och John”
Övers. Eva Åsefeldt
Albert Bonniers förlag, 475 sidor
Douglas Stuart fick en världsomspännande läsekrets med sin debutroman ”Shuggie Bain”, en skildring av en familj i förfall i ett Glasgow på nedgång. Där lille Shuggie lever ensam och i misär med sin alkoholiserade mamma. Han älskar sin docka och tar hand om sin mamma trots att hon sällan förmår återgälda omsorgen. Debuten följdes sedan upp med uppväxtskildringen ”Unge Mongo” och nu kommer en tredje roman av Stuart som har alla förutsättningar att bli ännu en prisbelönt bestseller.
John-Callum Mc Leod, med tilltalsnamnet Cal, är 21 och har avslutat sina studier på Mackintosh berömda konstskola i Glasgow. Något arbete har han dock inte kunnat få hur renommerad skolan än är. Tiderna är inte sådana. I stället kallas han hem av sin far John, en fårfarmare på Yttre Hebriderna som sedan många år lever ensam med sin svärmor, Cals mormor. Hon är i dålig form och pappan tycker inte att hon är hans ansvar, alltså måste Cal ta hand om henne.
Cal står i en telefonkiosk när pappan anmodar honom att komma hem. Samtalet äger rum i en tid då det inte fanns mobiltelefoner. Cal har inte råd med fjärrsamtal, han har låtit tre signaler gå fram så pappan vet att han ska ringa upp honom där han står. Det är inte det enda vi får klart för oss under minuterna i kiosken: Cals mamma bor inte hemma och mormor kan inte flytta till henne. Cals pappa talar gaeliska med honom, och under samtalet leder han en bön som Cal måste stämma in i. Så är det varje gång de talas vid.
Vi får också veta mycket som inte kan sägas: att Cal inte har något arbete eller någonstans att bo, att han dricker för mycket och att han har ett sexuellt förhållande med en kille.
De fem första sidorna i romanen ger bakgrunden till det familjedrama som väntar. Pappan avslutar samtalet med ”du har haft ditt roliga”; spelet kan börja, en blytung berättelse om lögner, hemligheter och obetvingliga känslor.
Cal stiger iland från färjan, han träffar en äldre bekant som erbjuder honom skjuts hem, han avböjer, vill vänta lite, ta ett varv runt puben, innan han möter dem där hemma. Även Douglas Stuart tar tid på sig, berättar långsamt, iakttagande, avlyssnande och en värld öppnar sig, främmande för läsaren, igenkännbar för Cal.
Sträng protestantisk religiositet härskar på ön, i kyrkan finns en fullt synlig gräns mellan de frälsta närmast altaret och de ofrälsta längre bak. Cal glider in på sista bänken men råkar tappa sin Walkman – ännu en tidsmarkör – så alla får syn på honom och hans långa hår. På väg hem i bilen slår hans far honom i ansiktet med all den kraft han har i sin knutna näve. Cal försvarar sig inte.
Den som har mycken skuld slår, snart uppenbaras det som hålls dolt för alla i byn, att pappa John har ett förhållande med en annan man. Vi läsare ser mer än romangestalterna men några av dem visar sig så småningom ha vetat om sådant som kommer som en överraskning för oss. Innan dess utvecklar sig det hela till en berättelse om relationer, om kärlek som tar sig märkliga uttryck, om vänskap och en stor ensamhet som bara kan botas om hemligheterna får komma ut ur garderoben.
Länge är berättelsen fattig på yttre händelser men desto rikare på betydelsebärande gester och detaljer.
”John och John” är en realistisk troman som skildrar ett antal människoöden och bygger ett samhälle runt dem. Stuart skapar inte nytt utan gör sig hemma i en tradition han behärskar till fulländning. Att läsa denna roman är att fysiskt uppleva miljöer, dofter, färger och att leva med i spänningsfältet mellan människor som står varandra nära men måste hålla distans.
Länge är berättelsen fattig på yttre händelser men desto rikare på betydelsebärande gester och detaljer. Redan originalets titel ”John of John” bågnar av innebörd som Eva Åsefeldts mycket vackra översättning inte har möjlighet att härbärgera. Titeln säger att John är Johns son, att John kommer från John, är skapad av John. Och bandet mellan dem är hårt, oförsonligt, men det framgår också av alla obetalda skulder pappa John har att han har offrat mycket för att sonen skulle kunna åka till Glasgow och studera.
Nu måste Cal i stället hjälpa till med fårskötseln och vävningen, far och son har ett osvikligt sinne för färgnyanser men arbetet i den iskalla vävboden gör händerna såriga, och den kärlek som inte kan uttryckas med ord kan i stället smörjas in med salva i nariga fingrar.
Mormor, som äger huset de bor i, står i ständig och mycket underhållande opposition till sin svärson och skyddar sin dotterson bäst hon kan. Men efterfrågan på tyger är inte vad den varit, Yttre Hebriderna är en fattig trakt och hemma hos Cal drar det ihop sig till ett arvskifte som kommer att göra minst en i trion hemlös.
Den fåordiga, långsamt framskridande handlingen förvandlas mot slutet till melodram. Det kan säkert uppfattas som något negativt men jag läser det som en fullständigt realistisk utveckling. Tryckkokaren puttrar stillsamt på, men till slut måste den explodera. Och som romangestalternas liv, så också min läsupplevelse: spänningsfylld, uppslukande och rik på starka känslor.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur