Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Efter Kneecaps Mo Chara – står Sally Rooney näst på tur?” skrev jag för drygt ett år sedan. Den irländska författaren hade då förklarat att hon avsåg donera pengar till Palestine Action, en aktionsgrupp mot Israels folkmord i Gaza. Eftersom brittiska staten terrorklassat organisationen löpte Rooney risken att – likt Kneecapmedlemmen Mo Chara – anklagas för terrorism.
Oron har nu delvis besannats.
Häromveckan kom beskedet att hennes böcker slutar säljas i Storbritannien. Hundratals kulturpersonligheter – Anne Carson, Paul Mescal, Zadie Smith – har skrivit under ett öppet brev till stöd för Rooney.
Förbudet är såklart en fullständig skandal. Men vi lever i en tid då konsten mer och mer faller offer för repressiv politik.
Metallica verkar dock ha en annan approach. Under en konsert i Las Vegas försäkrade bandets frontman James Hetfield att publiken inte skulle pådyvlas politiska åsikter. Salvelsefullt och syrligt skickade han en passning till de som använder scenen för att förbättra världen:
”Metallica is not here, like some other… ”entertainers”… to influence you with their bullshit.”
Hetfield får säga så, om han nu vill. Men särskilt klädsamt är det inte, och man har ju sina misstankar om vad han menar med ”bullshit”.
Kanske syftade han på Macklemore, som i september plockades bort från Ed Sheerans turné efter propalestinska uttalanden? Eller syftade han på någon annan artist som envisas med att kritisera fascismen runt om i världen, i stället för att bara chilla och låta intäkterna rulla in från alla håll?
Poängen är i alla fall tydlig: konstnär bliv vid din läst. Det är i grund och botten samma budskap som Storbritannien skickar till Sally Rooney.
I Fokus dundrade Johan Romin ut till Hetfields försvar: ”Ramsor om politik hör inte hemma här. Att i dessa sammanhang få höra ord som ’Free Palestine’ och annat trams skulle vara som att spilla ut Sweden Rock-ölen rakt i skrevet. Man betalar inte 1700 kronor för en Sweden Rock-biljett för att artisterna ska stå på scenen och domdera en massa politiskt korrekt smörja.”
Med sådana vänner behöver man inga fiender.
Mathias Bred på Borås Tidnings ledarsida drömde i sin tur om arenor där människor möts över partigränser. Som om Hetfield pratat om att älskas som man är, inte avfärdat politiskt engagemang som ”bullshit”.
Nej, man kan inte tvinga all konst att ta ställning. Men att vara opolitisk är också att vara politisk. Liksom att – vilket Metallicas sångare gör – banka den opolitiska hållningen i huvudet på folk och håna de som bryr sig.
Hetfield tycks betrakta påminnelser om att världen brinner som störande moment. Det är en vit, privilegierad fantasi. Om folkmord, krig och klimatkollaps har han lyxen att inte behöva bry sig.
Årets hittills bästa album kommer från två grupper som står för det rakt motsatta. Dels nämnda Kneecap med ”Fenian”, dels rockbandet Fontaines DC som i fredags släppte alldeles underbara ”Dopamine chamber”. Skivan är en ynnest att lyssna på.
Fontaines DC är inte politiskt explicita i texterna som Kneecap. Men de använder sin plattform för att påverka och är samtidigt musiker som är bäst på vad de gör. Engagemanget för Gaza har blivit en grundbult i de bägge irländska bandens konstnärskap och när de intar svenska scener i november kommer konserterna garanterat ramas in av ”Free Palestine”-utrop.
En tröst när såväl konst som demokrati är under attack.
Läs mer:
Sara Martinsson: Likriktningen innebär döden för det svenska musikundret
Gabriel Zetterström: Efter Kneecaps Mo Chara – står Sally Rooney näst på tur?