Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Martina Haag
”Fru Örnsparres uppgång och fall”
Polaris förlag, 286 sidor
Kvinnlig hämnd är ett ständigt återkommande tema i film, böcker och på scen, med Euripides ”Medea” som urhistoria. Men hämnden kan också paketeras slagkraftigt, som i Fay Weldons klassiska roman ”En hondjävuls liv och lustar” från 1983, eller sexigt och vasst som i Simona Ahrnstedts aktuella trilogi ”Charlies hämnd”.
Nu ger sig Martina Haag i kast med ämnet och kryddar upp sin anrättning med inspiration från klassiska tv-serien ”Huset Silfvercronas gåta” från 1974. För er som inte minns handlade den om två barn som gjorde tidsresor genom att kliva in i en spegel på ett gammalt slott.
I Haags roman är det den dumpade 58-åriga lyxhustrun Matilda Örnsparre som hittar en hemlig dörr som leder bakåt i tiden. Hon har i 33 år tagit hand om man och två nu vuxna barn, ägnat all sin tid åt att renovera den rosa stenvillan vid vattnet längst ut på Djurgården, spela tennis och äta luncher på Hotel Diplomat. Men på vad hon tror ska bli en romantisk middag räcker maken över skilsmässohandlingarna, reser sig och går. Och eftersom han inte bara är adlig, utan också en slipad affärsman, är äktenskapsförordet så vattentätt att hon inte får med sig mer än kläderna när hon blir utslängd.
Så här långt in i historien om fru Örnsparre vrider jag mig ganska plågad. Texten är övertydlig och överlastad, med ett språk som sprunget ut en pekbok om Totte och miljöbeskrivningar så redovisande att de hade kunnat vara en katalog från Bukowskis. Men pilutta mig. Det är Martina Haag som leker med läsarna och använder språket för att gestalta hur ytligt Matilda Örnsparres liv är som överklassfru.
När huvudpersonen väl snubblat in i en nedgången liten lägenhet som hon får tillgång till, i ett hus från 1500-talet i Gamla stan, förändras ton och språk radikalt. Inte så att det någonsin blir litterärt eller nyskapande, de ambitionerna har inte författaren. Nej, det här är underhållning för alla oss som har så mycket barnasinne kvar att vi kan njuta av några timmars härligt äventyr med en kvinnlig hjältinna som reser sig på nio och lyckas sätta dit sin förre man.
Visst finns det logiska vurpor i historien och personbeskrivningarna har inga andra kulörer än svart eller vitt. Men jag ler stort åt hur Matilda Örnsparre försöker rädda den unge Göstaf Eriksson från att bli halshuggen av danske kung Kristian på Stortorget i november år 1520.
Det är ju Göstaf som ska bli Gustav Vasa och grunda nationen Sverige. Ja, minsta lilla grej Matilda råkar göra på 1520-talet orsakar gigantiska förändringar i nutiden. Efter ett besök finns plötsligt varken hennes exman eller hennes barn och under en annan resa tillbaka i tiden lyckas hon råda sin bästa väninna Lydias anmoder att investera i tulpanlökar.
Själv sätter jag en slant på att den här romanen blir film så småningom. Manuset är i princip redan skrivet och huvudrollen kommer säkert att spelas av Martina Haag själv.
Läs fler texter av Kerstin Särneö och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur