Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Som efter ett bett på en madeleinekaka rullar minnena från skoltiden fram. Läraren drar ner de plastiga gardinerna, knäpper på projektorn och det bildsatta läromedlet rullar i gång. Ämnet för dagen är den svenska uppfinnaren och instiftaren av Nobelpriset, Alfred Nobel. Kan hända att jag somnade en bit in i lektionen.
Då alltså. Inte nu. Men det gäller att kliva in i den här mikroserien, på endast två avsnitt, med rätt förväntningar. Det som saluförs som en dramadokumentär – baserad på Ingrid Carlbergs bok ”Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris” – är snarare en ambitiös historielektion, där det faktiskt är den delen som kan kallas ”drama” som är den minst dramatiska.
Otaliga försök har gjorts genom historien, från stumfilmen och framåt, att fånga den finkänslige dynamitardens flyktiga persona. Inte minst Vilgot Sjömans stelbenta ”Alfred” från 1995. Nobel var en affärsman och ”girig vapenhandlare” (som hans belackare uttryckte det) men samtidigt en filosofisk filantrop med hjärtat hårt investerat i vetenskapen, konsten och litteraturen.
”Alfred Nobel. Kärlek och dynamit” bygger likt många andra adaptioner också något slags monument, men väjer ändå inte för mannens mindre smickrande sidor. På slutet av 1800-talet var Europa en konflikt- och krigshärjad kontinent där despoter och terrorister stod i kö för att köpa Nobels explosiva varor – och svenskens förmögenhet växte i kapp med den ökade upprustningen.
Trots titeln blev det inte så mycket besvarad kärlek för Alfred Nobel, som inte riktigt lyckades få till det på det personliga planet. Han största passion var den österrikiska Bertha von Suttner, som utgör seriens andra huvudperson (tyska Lili Winderlich). De blev aldrig ett par men hon var Nobels ständiga själsfrände, en intellektuell och frimodig kvinna som också gjorde avtryck i annalerna. Inte minst för att hon la grunden för en ny sorts politisk kraft: fredsrörelsen. Vilket också gav henne Nobels fredspris 1905.
De var båda välformulerade brevskrivare och det är deras upplästa korrespondens som bildar stomme här, och till den läggs lager på lager av berättarröster, expertintervjuer, och arkivbilder. Så långt inget att klaga på, vi befinner oss fortfarande i den lätt nedsläckta skolsalen – men spelscenerna… Nej, tack.
Regianvisningarna till de stackars skådespelarna lär ha begränsat sig till scenskolans mest basala kommandon
Dramadokumentären är en hopplös hybrid som sällan lyckas göra rättvisa åt det första ledet i epitetet. Ingen skugga ska falla över Per Lasson (”Tunna blå linjen”) i huvudrollen eller någon av de andra medverkande, det är formen (där aktörerna agerar i bakgrunden, med dämpat ljud för att inte störa berättarrösten) som är omöjlig och känns påfallande daterad.
Regianvisningarna till de stackars skådespelarna lär ha begränsat sig till scenskolans mest basala kommandon: ”Stå still och se ledsen ut, nu glad, arg, förvånad, överraskad” och så vidare i all knastrig evighet. Charader utan gester.
Premiären för ”Alfred Nobel. Kärlek och dynamit” är hur som helst vältajmad med årets utdelning av hans pris men här finns också en mer sinister aktualitet: En nutid präglad av krig och konflikt och en upprustning som åter går på högvarv i Europa.
”Godhet och tolerans kommer att vinna i längden”, skrev Bertha von Suttner för 130 år sedan men tyvärr talar inget i historien för att den tesen är sann.
Läs fler film- och tv-recensioner
