DN träffade Ebba Andersson i augusti, inför säsongen, och några saker som längdstjärnan sa fick inte plats i det långa reportaget då men har aktualiserats under de senaste OS-veckorna.
”Jag har en bild framför mig att saker bara ska gå av sig själv, lite som det var på VM. Att jag tar mig framåt utan att det är särskilt krävande och att jag gör det snabbare än någon annan.”
Bilden Ebba Andersson målade upp har inte riktigt infriats. Målet att ta en individuell medalj har nåtts, det har till och med blivit två men silver bakom en överlägsen Frida Karlsson.
Sedan kom stafetten. Hon föll en första gång när hon i ledning blev ikappåkt. Hon sa efter loppet att åkningen, när hon tvingades jaga, blev lite stressad. Och då kom framåtvolten, där ena skidan gick sönder, som ett brev på posten. Det Andersson sa i augusti känns med facit nästan som en föraning:
”Det som sker under inledningen av loppet kan sätta tonen och att det hänger med en. Men med mer erfarenhet lär man sig också att ingenting är över förrän man korsar den där mållinjen, så jag försöker att hitta en strategi för ’hur ska jag vända det här?’.”
Andersson hyllades efter loppet för hur hon ändå var kall i situationen – hur hon snabbt förstod att hon behövde ta sig framåt i banan för att få en ny skida.
– Det räcker att man själv har alla de dumma tankarna i sitt huvud, så det är såklart otroligt tacksamt att få den uppskattningen, säger hon när hon möter svenska journalister två dagar före femmilen.
Hon är revanschsugen, dels för fallet i förra årets VM-femmil, som slutade med att hon missade medalj. Men framför allt på att hantera utförskörningarna bättre än vad hon gjorde under stafetten. Hon säger att hon både var feg och hade dålig teknik.
– När någonting sånt sker så sätter det sig lite på huvudet. Jag har verkligen behövt ta mig an ett arbete ute i spåret, både fysiskt men också lite grann mentalt.
DN frågade i augusti: Hur mycket betyder din erfarenhet när du står på startlinjen?
”Erfarenhet kan bidra med lugn och trygghet, men när det kommer till kritan så har tidigare lopp ingenting att göra med det som sker här och nu; ett nytt lopp kommer med nya förutsättningar och nya möjligheter. Men man kan ju dra lärdomar från tidigare lopp.”
Vad hon konkret gjort här i Italien, för att komma förbi den mentala puckel som vurpan i stafetten skapade, är att först hitta glädjen igen. Hon kände sig som den stora syndabocken men tackar lagkamraterna för all stöttning. Hon har till och med kunnat skratta åt eländet när hon sett situationen på video.
– Men sen har det varit viktigt när vi har varit på tävlingsplatsen att prioritera utförskörningarna lite extra.
Inför säsongen berättade Ebba Andersson hur viktigt det hade varit för henne att lyckas redan i första loppet på VM i fjol.
”Det är inte självförtroendet som fysiskt tar dig framåt, men det styr hur du agerar. På 10-kilometersloppet under VM i Trondheim åkte jag med låga axlar för att jag redan hade mitt guld. Jag kände ingen stress i mitt agerande och därför åkte jag rätt bra skidor och rätt fort också.”
Inför femmilen säger hon nu:
– Jag har känt att åkning och genomförande har varit bra, men kanske inte fullt så bra som jag hade hoppats på. Jag är inspirerad att försöka få till någonting ännu bättre därute i spåret. Den träning jag gjort nu i veckan ska förhoppningsvis göra att det blir bra skidåkning.
Läs mer:
Sjukstuga i längdlandslaget: ”En bubbla som inte är felfri”
