Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Förra året gjorde konstmuseet Ateneum i Helsingfors den stora utställningen ”Gothic modern” för att visa hur tidiga modernistiska konstnärer influerades av medeltidens konst. Med utställningen ”Mary Shelley must never die” vill Konstnärshuset nu rikta blickarna mot hur det gotiska åter är starkt närvarande, med tesen att goth tenderar att blossa upp i tider av osäkerhet och turbulens.
Verken är effektfullt installerade i halvmörker, med ljud- och ljuseffekter som skär genom dunklet. Mitt i rummet avtecknar sig Ida Idaidas mäktiga skulptur ”Morf”, gjord av svärtade brända trädrötter, metallställningar och textil. Den är så hög att man kan gå under den, och det känns som att stå i en blandning av underjordiskt rotsystem och medeltida katedral.
Jag blir ständigt lika imponerad av denna konstnärs förmåga att framställa de mest monstruösa maskinerier. Här har verket en organisk karaktär och mitt i svärtan lyser knallröda organliknande former i glänsande keramik.
Konstnären skriver om skogens kraft och mystik, och om häxorna som brändes på bål. En påminnelse om det som motats bort i kyrkans och vetenskapens namn. Här återuppstått som en mäktigt omslutande och livgivande form.
Även Ayesha Quraishi anknyter i sin skulptur i trä och svart gummi till kraftfältet mellan ett samhälles sanningar och det som avfärdas som mörkt och primitivt. Det ser ut som en gunga, och för samman referenser från ålderdomliga ritualer i barndomens Botswana med nutida goth- och surfkulturer.
I vår tid berättas historien om Frankensteins monster med hjälp av sömlösa visuella effekter i megafilmproduktioner, och verklighetens monster består av omnipresenta administrativa digitala system. Utställningen påminner om hur märkligt analog – i bästa bemärkelse – konsten kan kännas med sitt insisterande på materialens förmåga att kommunicera.
Alla verk når inte ända fram gestaltningsmässigt men öppnar ändå mot intressanta riktningar, som Liu Chien-Kuangs lysande skulptur ”Endless beauty portrait” i handblåst glas och metall. Lite som en sammansmältning av en bildskärm och en spegel som fått eget liv.
Shapass verk tangerar det som gett Romero tyngd ända in i kulturteorins innersta kretsar: det är inte zombierna som är problemet, utan ”hjältarna” som försöker bekämpa dem
Ett nödvändigt verk i utställningen är Rebecca Shapass film ”no more room in hell”, som tagit sig an George A Romeros kultförklarade skräckfilmer, med ”Night of the living dead” som den kanske mest välkända. För det är numera svårt att tänka goth utan zombier. Shapass verk tangerar det som gett Romero tyngd ända in i kulturteorins innersta kretsar: det är inte zombierna som är problemet, utan ”hjältarna” som försöker bekämpa dem. ”Ljusets” riddare som upprätthåller militarismen, kapitalismens slaveri, sexismen, rasismen.
Goth har med tiden fått en hel uppsättning etablerade emblem: skräckfilm, (den kvinnliga) vampyren, sagor, svart nagellack, och så vidare. Förtjänsten med den här utställningen är att den undviker att repetera stereotyper och tvärtom utvidgar förståelsen av det gotiska ett snäpp.
Läs mer om konst och fler texter av Milou Allerholm
