Elin Skarin: ”Min kropp är bara ett av många verktyg”

Det hänger ett gevär på väggen.

Liksom djurhorn. I trappan hänger döda, blodiga harkroppar. Det här är en jaktherrgård, med inslag av skräck. Längst bak lurar den svarta skogen.

Unga Wilhelm och Kätchen har blivit förälskade. Men Kätchens familj är jägare sedan generationer tillbaka, och för att få henne måste kontorsnissen Wilhelm lära sig att skjuta. Lösningen blir en pakt med djävulen, som ger honom kulor som kan träffa vad han vill.

Men det är inte bara mörker och djävulskap under kostymrepetitionen av ”The black rider” på Folkteatern i Göteborg.

Första mötet med ensemblen sker framför en guldig ridå. Även om skådespelarna rör sig som drogade zombier och beter sig lite äckligt, gör de det i piffiga och nästan burleska kläder. Till slut brister de ut i ett livligt sång- och dansnummer.

Som skådespelaren Elin Skarin beskriver ”The black rider”, det säregna samarbetet mellan William S Burroughs, Tom Waits och Robert Wilson från 1990:

– Det är en showig, konstig, mörk pjäs. En svängig musikteater med mörka undertoner.

Senast hon stod på Folkteaterns scen var hon naken och födde ett ägg, något som vållade en del rubriker.

Men det är egentligen inget nytt. Redan på scenskolan gjorde Elin Skarin en föreställning där hon sprang naken över scen.

– Jag kände att jag såg en massa nakna män på scen och att det var okomplicerat, säger hon.

Elin Skarin gick direkt från gymnasiet till den statliga skådespelarutbildningen i Stockholm. Sedan examen 2012 har hon spelat runt om i landet: Stockholm, Malmö, Göteborg, Linköping, Norrköping.

När hon träffade teater- och konstkollektivet Konstab för några år sedan hände något. Vad de höll på med kändes som ”något konstnärligt annat” än vad andra gjorde.

– De har en antihållning. I den här tiden när konst ska säljas, och teater ska sälja biljetter, finns det en rörelse hos dem som är: ”Nej, konsten ska vara konsten.”

Själv hade hon gjort den virala soloföreställningen ”Skådis i bur” på Konträr i Stockholm, där hon stängde in sig i en bur i tre dygn. Publiken fick lämna in saker som hon kunde agera med.

Var går gränsen mellan teater och performance för dig? Finns den?

– Jag envisas med att stå med en fot i varje. En kompis sa att det där är ju performance, men jag kände: ”Nej, för jag säger att det är teater.” Det är ett ruckande på vad teater får vara, säger Elin Skarin.

De performativa, ibland äckliga, inslagen återkommer i Elin Skarins konstnärskap.

I Konstabs fria tolkning av Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” på Dramaten 2023 kissade hon och drack sitt eget kiss på scen. Och det var i en annan Konstab-föreställning, ”Europa efter regnet”, som Elin Skarin födde ägget på Folkteatern.

Min impuls är att undersöka det som är konstnärligt intressant, och jag vill gå långt i vad det är

Det har kallats extremt.

– Jag tänker att det är extremt att vara människa. Min impuls är att undersöka det som är konstnärligt intressant, och jag vill gå långt i vad det är, säger Elin Skarin.

Det kan vara tröttsamt. Man blir trött av att gå långt, som hon själv säger. Och av att få stämpeln utifrån. Som att nakenheten skulle vara det enda hon gör.

Elin Skarin är tydlig: det kroppsliga ska ha ett konstnärligt syfte.

– Jag vill framhärda i att vara en fri konstnär på scen. Jag kan inte intressera mig för blicken utifrån. Min kropp är bara ett av många verktyg. Jag använder den när det passar, säger Elin Skarin.

I ”Europa efter regnet” kretsade pjäsen kring födelse, barn, och att föda ett verk. I uppsättningen på Dramaten var koppar med kiss en del av scenografin, och männen gick ständigt in i olika bås dit kvinnorna inte fick komma in.

Visst finns det en feministisk poäng också, om frihet. Att vara en fri, kvinnlig kropp. Elin Skarin berättar om kvinnor som kommer fram till henne efter föreställningar och tackar.

– Vi ser ju nakna kvinnliga kroppar hela tiden i samhället, och det är okej i en sexuell kontext. Men folk blir provocerade av att jag skojar med fittan, för den är så helig på nåt sätt. Snoppar har alltid fått skoja, säger hon.

I vår är Elin Skarin alltså tillbaka på Folkteatern.

Det är många trådar i hennes skapande som möts genom ”The black rider”. Musiken, performance-inslagen, platsen. Hon delar till och med loge med Nina Jeppsson, hennes gamla klasskompis från scenskolan.

Som nyinflyttad i västkustmetropolen – ”Jag älskar Göteborg!” – får man säga att Elin Skarin har fått ett stabilt fäste.

– Här jobbar hela huset med en föreställning, så jag känner mig som hemma fastän jag bara har gjort en produktion här förut. Det är lyxigt, säger hon.

Parallellt med repetitionerna på Folkteatern har Elin Skarin också spelat i Paula Stenström Öhman ”Sju sorters tystnad” på Göteborgs stadsteater. Senare i vår ska pjäsen spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Till hösten är hon tillbaka på Folkteatern, för att spela i Örjan Anderssons uppsättning av Ibsens ”Peer Gynt”.

Ingen vila, ingen ro, alltså.

Elin Skarin utlovar perfomance-inslag även i ”The black rider”. Men vad det blir denna gång?

– Det får man komma och se.