Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Mina första barn föddes ungefär samtidigt som de mediala feministerna blev mammor. Nina Björk skrev om traumalämning på förskolan, Liv Strömqvist beskrev barn som små kristdemokrater, en förolämpning som bara blivit grövre sedan dess. Antologin ”Uppdrag mamma” var den tidens version av reality. Vi gjorde vad vi kunde för att bilda oss. Ändå förmådde vi aldrig föreställa oss vad vi skulle utsätta våra barn för. Vår fantasi räckte inte till att spå dem en Trump och en Putin och en Netanyahu. Ofattbart. Så säger vi till varandra nu, när vi ses.
Vi analyserade makten som moderskapet gav oss och vi analyserade våra egna mödrar, mer petnoga än någon tidigare generation. Vi trodde att det gick att uppfostra män till att bli feminister genom att himla med ögonen så snart de sa något fel. Vi var säkra på att det gick att göra dem bättre, att det gick att göra oss själva bättre. En idé som sannerligen har bitit oss i svansen. Men barnen var vår stora kärlek, det kunde ingen tvivla på.
Plötsligt blir barnen ”utvalda att mönstra” och jag säger när vi ses: Är det nu vi ska göra någon form av Lysistrateprotest som den sista insatsen innan vår tid är över? Istället för sexstrejk, vägra skicka barnen till avlägsna Natoövningar? Jag vet att de är vuxna och bestämmer själva. Men vi som har fött dem borde väl ha något att säga till om. Jag har åtminstone inte satt tre barn till den här världen för att de ska bli kanonmat för Ulf Kristersson.
Vad är det som ska försvaras? En slogan från Försvarsmaktens rekryteringskampanj? De vita och rikas frihet och demokrati?
Som de flesta är jag rädd för att förlora mitt hem och min historia. Jag hoppas att det ska finnas något som min avkomma är beredd att dö för. Men Sverige under Tidö och Jimmie Åkesson är tyvärr ett land där den demokratiska opålitligheten sprider sig.
Samtidigt som statsministern kräver försvar av Sverige med ”vapen i hand” kör man allt oftare över lagrådet, försvagar lagstiftningsprocesserna och förtalar konsekvent dem som är mest beredda att ta upp vapen för Sveriges skull. Medan regeringen bekymrar sig över födelsetalen deporterar man barnen som redan bor här och skickar oönskade återvandringsagenter till kommunerna.
Vad är det som ska försvaras? En slogan från Försvarsmaktens rekryteringskampanj? De vita och rikas frihet och demokrati?
I det senaste bangernumret av kulturtidskriften Ord & Bild skriver Rolf Almström: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges territoriella integritet. Ingenting annat. Det är vi andra som är satta att försvara fri- och rättigheter och demokrati i det här landet.”
Vi andra är till exempel alla som har fött barnen. Som har en realistisk syn på krig, som något som inte går att förbättra.
”Även svensk militär kommer att begå övergrepp. Vad vi vet har det inte existerat några krig utan övergrepp”, skriver Almström. Varje feminist och förälder borde bli fredsaktivist. För det som vore värre än att mista sitt barn i krig vore att ens barn gjorde onämnbara saker som de skulle ångra i resten av sina liv. Vad hjälper det då med ett fosterland?
Vi satte inte barn till världen för att de skulle bli monster. De låg i våra famnar med sitt outgrundliga ljus, maktlösa och utlämnade åt vår bristande förmåga och fantasi.
Fast precis allt är förändrat är det fortfarande det ljuset vi skulle försvara. Med våra liv, om så krävs. Men för tillfället tycks den svåraste uppgiften vara att försvara de värderingar som hotas inifrån.
Läs mer: Elisabeth Hjorth: Birgitta Trotzigs litterära kraft golvade mig som ung
