Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi har sett det förr. Ett missnöje som väcker en vrede som får tusentals iranier att börja protestera. Tiotusentals ibland, i stad efter stad, varifrån det strömmar ut bilder som ger vid handen att revolutionen är nära.
Många hoppas på det, i Iran, men också utanför landets gränser. Det är en del av förklaringen till varför det är svårt att värdera den pågående utvecklingen. De många hoppfulla exiliranierna hjälper till att sprida bilder, filmer, vittnesmål om slagord mot ayatollan – klipp som inte är lätta att verifiera.
Det senaste upproret är inne på sin andra vecka. Nyligen stängde handlarna i Teherans anrika bazar ner verksamheten. Det kan låta odramatiskt, men det är en viktig eskalering. För den som kan sin iranska historia minner det om år 1979, när samma marknad var en av de drivande krafterna bakom revolutionen som störtade den sista iranska shahen.
I helgen utbröt också demonstrationer i exempelvis mullafästet Qom, där människor skanderade om död åt den heliga ledaren, ayatollah Ali Khamenei.
Och så väcks ännu mer hopp om att nu, den här gången, det här året… blir Iran fritt.
En del drar paralleller till Syrien, där en revolution kom från till synes ingenstans och drev den hatade diktatorn Bashar al-Assad på flykten.
Problemet är att det inte riktigt går att jämföra. I Syrien fanns en opposition som förvisso var splittrad och fragmenterad under flera år, men som i skymundan samlade sig själv under ledning av Ahmad al-Sharaa, nu Syriens president.
I Iran finns inte en stark ledare för en samlad grupp som kan bjuda motstånd mot ayatollan och hans religiösa regim. Det finns flera olika oppositionsalternativ och de har än så länge inte lyckats gå ihop för att bilda en enad front. I stället arbetar de emot varandra från sina exiler i olika delar av världen. De bidrar till spridning av det som sker inne i Iran, men man kan inte lita på allt de säger, för mycket av det är uttänkt att passa deras perspektiv. Att det är många iranier som vrålar om att de vill ha shahens son som sin nya ledare, eller att de vill se en kommunistisk framtid, eller att de rentav tycker att Trump ska få bestämma.
Tiotusentals eller hundratusentals människor som demonstrerar i över 70 olika städer är många. Men Iran är ett land med över 90 miljoner invånare. Om dessa har den repressiva regimen ännu ett hårt grepp och vi har sett tidigare försök till uppror slås ner med järnhand. Det är svårt att riktigt veta vad majoriteten av dem tycker och tänker, för i ett land som Iran kan det vara förenat med fara att uttrycka sina åsikter.
Den här gången talar dock regimens företrädare med lite annan ton. Det finns en förståelse för demonstranterna som protesterar mot levnadsvillkor och inflation, även om den förståelsen inte sträcker sig till att tillåta särskilt stora utsvävningar.
Det finns också en rädsla för att Trump – och Israel – på allvar ska lägga sig i landets framtid.
Tyvärr är det också troligare än att ayatollan tvingas bort av interna krafter som ser demokratisering och fred som nästa steg.
Men helt säker kan man aldrig vara. Inte när det handlar om Iran.
