Lyrik
Paula Henrikson
”Poesi och geografi i människans tid. Om Anna Rydstedt, Lennart Sjögren och Göran Sonnevi”
Ellerströms, 280 sidor
Den utpräglat urbana poeten Marie Silkeberg berättade nyligen i en podd att hon inte längre identifierar sig som en stadsmänniska. Staden – inte minst hennes eget Stockholm – har förändrats, och inte till det bättre. Stadskärnor blir till öde kontorslandskap och turistattraktioner medan även förorterna blir allt dyrare att bo i – och människor på torg och i tunnelbanan betraktar sina telefoner i stället för varandra. Alltså blickar många i min generation i stället mot småstaden och landsbygden. Redan 2014 skrev Anna Hallberg i DN att det blivit så dyrt att leva i innerstan att det inte längre skrivs någon vital litteratur där.
När Kirunabon och poeten Wilma-Saga Persson i DN slår ett slag för det ”vanliga livet” långt borta från storstaden (29/6) är det en kritik av en utbredd hållning – att den som stannar kvar på sin hemort är en förlorare – som kanske är på väg att dö ut. Den fascination för ett nomadiskt tillstånd som präglade en postmodern generation författare har för länge sedan sinat. Kulturtidskrifter gör nu temanummer om ”jordbruk” och ”obygden” – men det är inte en tillbakablickande rörelse så mycket som en utåtblickande.
I sin nya bok ”Poesi och geografi i människans tid” ger litteraturprofessorn Paula Henrikson en ingång till att tänka kring förhållandet mellan det urbana och det rurala på nya sätt. Hon beskriver hur ett i vår tid nyfött fokus på det planetära – planeten som totalsystem – snarare än det globaliserade – som förutsätter nationsgränser och andra mänskliga konstruktioner – innebär att den tidigare nedvärderade provinsen framträder i ett nytt ljus.
”Det planetära” som tankefigur aktualiserar förbindelser på ett annat sätt än den globalisering och rörlighet som hänger ihop med pengaflöden, export/import och rätt typ av pass. Värmeböljan i Europa bryr sig inte om nationsgränser, och urfolk i olika delar av världen går samman för att försvara sina livsmiljöer. Havet stiger överallt, även om det drabbar det globala syd hårdare än oss i Skandinavien. Poesins sårbara språk, menar Henrikson, är särskilt väl ägnat att närma sig den radikala etik som blir en nödvändig konsekvens av detta fokus på det planetära.
Hon visar också hur postkoloniala filosofer som Gayatri Spivak och Édouard Glissant har visat vägen för ett tänkande där det rurala och lokala är en produktiv utgångspunkt. Glissant – uppvuxen på karibiska Martinique – utvecklar begreppet ”arkipelagiskt tänkande” i motsättning till det kontinentala tänkandets systematiserande fågelperspektiv. Det arkipelagiska tänkandet är prövande, intuitivt och griper tag i det partikulära – i omgivningens floder och stenar. Ön representerar då en mötesplats, kännetecknad av relationer och sammanträffanden.
Detta blir en tacksam ingång för Henriksons läsningar, som via en rikhaltig närläsning av Karlevistenen – Ölands äldsta runsten – så småningom zoomar in på tre författarskap som alla delar en stark anknytning till Öland: Anna Rydstedt, Lennart Sjögren och Göran Sonnevi.
De två första är uppvuxna och under stor del av livet bosatta på öländska lantbruk, medan Sonnevi skrivit en serie dikter från orten Ormöga dit han under decennier återvänt. Alla utvecklar de en särskild relation till platsen, men också till varandras författarskap.
En stor behållning med Henrikssons bok, som lyckas med konsten att vara både lärd och inbjudande, är hur hon med lätt hand visar på den mångfald av förbindelser som löper mellan olika texter – från bibeltexter och runstenar till Stagnelius och samtida vetenskap – men också mellan text och yttre värld. När två skildringar av sånglärkor liknar varandra kan det bero på en så kallad intertextuell relation (den ena har läst den andra, eller båda har läst en tredje, tidigare poet), men det kan också vara så att sånglärkornas särskilda sätt att flyga och sjunga får båda poeterna att, oberoende av varandra, tänka på pelare i luften.
I Sonnevis Ormöga-dikter räknar hon till ett sextiotal fågelarter och 76 arter av vilda och odlade växter.
Henrikson skriver inledningsvis att landskapets integritet är framträdande i de tre författarskap boken kretsar kring. I Sonnevis Ormöga-dikter räknar hon till ett sextiotal fågelarter och 76 arter av vilda och odlade växter. Artbestämningen blir, kan man säga, en del av poetens pågående anknytning till landskapet. Ibland blir det fel, och han rättar sig i en senare diktsamling. Det är, som Henrikson skriver, ett uttryck för en uppmärksamhet på världen som sätter något annat än den egna jagutlevelsen i centrum.
Möjligtvis kan man invända att det finns ett visst mått av maktanspråk i benämnandet. Jag kommer att tänka på vad Aase Berg en gång skrev apropå Kerstin Ekman och Gunnar Erikssons essäbok ”Se blomman”: att namnen ställer sig i vägen för upplevelsen och att hon hellre vistas i skogen ”rumsligt och poetiskt snarare än på konkret detaljnivå”.
Samtidigt kan man inte heller förbise att artnamnen ofta har en egen poetisk lyskraft – se bara på Ann Jäderlunds senaste diktsamling ”Solen syns och solen svävar”. Om hon funnit de växter vars namn utgör dikternas stomme i böcker eller i sin omedelbara omgivning framgår inte – förmodligen både och – men resultatet är ändå en vandring genom fragmentariska landskap: ”marrisp och jordreva/ klöver vide och svängtistel/ stark vind mot rötterna/ nere”.
Arbetet med att pussla ihop landskapet lämnas till läsaren i högre grad än hos Sonnevi, som exempelvis låter en larv på en stjälk illustrera det nätverk av beroenden vi är intrasslade i:
På triftens
stjälk lyste ringspinnarens larv i kvällssolen, rödbrunt
behårad, över de ljust blå och bruna strimmorna längs kroppen
Vi är i nätverket av beroenden. Vem är det som mördas?
Vem mördar jag? Allt beror på sättet vi rör vid varandra
Den lilla larven, observerad på en konkret plats, får utgöra ett exempel på de förbindelser som löper genom allt, i ett planetariskt system där vi alltid är implicerade. Det lokala och det globala står på intet sätt i motsats till varandra, liksom människan inte står utanför naturen.
I en hisnande omläsning av romantikern Stagnelius ”Suckarnes Mystär” – motiverad av diktarens öländska påbrå såväl som av de ekon hans diktning framkallar hos Sonnevi och Rydstedt – visar Henrikson i bokens första kapitel hur människans begär har omvandlats från något naturligt kringskuret på Stagnelius tidiga 1800-tal (”Förmågan att begära” sätts i dikten bredvid ”Tvånget att försaka”) till en närmast oändligt expanderande kraft som samtidigt undergräver den mark vi står på.
Både i dikterna i fråga, och i Henriksons läsningar, står dessa förbindelser mellan det lilla och det stora, mellan text och värld i centrum. Centrum finns överallt, som Sonnevi återkommande hävdar. I en tid där vi ständigt förväntas begära mer, och agera på begäret, kan det att stanna på sin plats framstå som en motståndshandling snarare än ett uttryck för passivitet.
Jag kommer att tänka på vad poeten Bengt Emil Johnson en gång skrev: att förtrogenhet med ett landskap ”leder till respekt för dess integritet – dess oöversättlighet”. Genom en sådan förtrogenhet blir landskap och naturmotiv utsiktspunkter snarare än tillflyktsorter och projiceringsytor. För honom var det en specifik trakt i södra Dalarna som gällde som bekant hemvist. En annan poet från längre norrut i samma landskap, Orsabördiga Birgitta Lillpers, har dragit saken till sin spets och slagit fast att man ska skriva om platser man känner väl, allt annat blir impressioner – reseskildringar är att snylta på andra platser.
Samtidigt innehåller hennes ”Anteckningar om hö” (2016) dikter skrivna från en resa till Manchester. Hur går detta ihop? Jo, eftersom ”platser upprepas av varandra”, som Glissant uttrycker det. Lillpers ser sin hemorts industrihistoria speglas i den stadsdel, Ancoats, som ibland kallas industrialiseringens vagga. En förtrogenhet upprättas tvärs över rummet: ”Ansiktena från Ancoats är släktingars ansikten”.
Det lokala och partikulära behöver alltså inte förstås som insulärt i klassisk mening – som inneslutet eller inskränkt – utan i stället i Glissants mening: som förbindelsenoder. Förtrogenheten med en plats utgör grunden från vilken vi möter världen. Denna plats kan vara Kiruna, Orsa, Ormöga – eller Stockholm. Men om vi vill ägna oss åt ett planetariskt tänkande behöver vi börja med att lyfta blicken och uppmärksamma det vi har omkring oss: larver och gräs så väl som människor och bebyggelse. Kanske blir det lättare om vi har namn för det vi ser.
Läs fler texter av Sofia Roberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
Anna Rydstedt är aktuell med ”En väv av verklighet. Samlade dikter 1953 – 1994” (Ellerströms). Lennart Sjögrens nya diktsamling ”Vi är en vi är många” recenserades i DN Kultur 7 augusti.
