På onsdagskvällen kom nyheten om att Sveriges utrikesminister befinner sig i Eritreas huvudstad Asmara under ett två dagar långt arbetsbesök. Eritreas informationsdepartement publicerade en bild från mötet mellan Maria Malmer Stenergard (M) och hennes eritreanska kollega Osman Saleh. De två ska ha diskuterat bilaterala samarbeten samt fred och säkerhet i regionen. Det svenska utrikesdepartementet slår fast att besöket, som pågår i två dagar, är det första av en svensk regeringsföreträdare sedan Sverige erkände Eritrea som stat 1993.
Vad som inte nämns, men som alla frågor från svensk media kommer att handla om när Malmer Stenergard återvänder hem, är fallet Dawit Isaak. Den svenske journalisten frihetsberövades för mer än 24 år sedan i Eritrea. Det senaste fysiska livstecknet kom under en hälsokontroll 2005. Mer än tio år senare, 2016, hävdade utrikesminister Osman Saleh för en fransk tv-kanal att Dawit är i livet. Sedan dess har det inte kommit någon officiell kommunikation om hans tillstånd.
Malmer Stenergards resa kan ses som kulmen på en strategi som introducerades för ungefär tio år sedan, då Sverige försökte släppa de hårda kraven och i stället få kontaktytorna mellan länderna att växa. Journalisten Martin Schibbye konstaterar i en kommentar på Blankspot att samarbetet omfattar flera olika områden som marin forskning, klimatanpassning och kamp mot könsstympning och att den mer öppna linjen mot Eritrea har stöd från båda de politiska blocken i svensk politik.
Men att Sverige skickar en så högprofilerad politiker vid just denna tidpunkt, handlar inte om att ro något av dessa samarbeten i land. I stället är det den regionala utvecklingen på Afrikas horn, och dess konsekvenser för regimen i Asmara, som förklarar tidpunkten för resan. Och varför Dawit Isaaks öde är så centralt.
Just nu är läget mycket spänt mellan Eritrea och Etiopien. De två länderna utkämpade kring millennieskiftet ett bittert krig utan vinnare, som följdes av ett långt kallt krig med frysta relationer.
För sju år sedan begravde länderna stridsyxan tillfälligt, vilket ledde till att Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019.
Nu är det Abiy som med starkast stämma talar om Etiopiens behov av en hamn mot Röda havet. Allt fler bedömare varnar för att ett storkrig kan bryta ut på nytt. En ny kraftmätning mellan länderna tros inte bli lika jämn som för 25 år sedan. Etiopien har större ekonomiska och militära muskler i dag.
President Isaias Afwerki, den enda ledare som Eritrea någonsin har haft, har stundtals varit en av de mest isolerade politikerna i regionen. Men han har på sistone rest till regionala jättar som Saudiarabien, Egypten och det krigsdrabbade grannlandet Sudan, vilket tyder på att han är i behov av politiska bundsförvanter. I det komplexa nätet av allianser och fiendeskap som spänner över både Mellanöstern och Afrikas horn, är det strategiskt viktigt för Isaias att uppvakta Etiopiens geopolitiska fiender och rivaler. Men de kan inte stötta vem som helst – se bara vilken belastning som RSF-milisen i Sudan har blivit för Förenade arabemiraten som är deras främsta uppbackare.
För två veckor sedan kom det överraskande beskedet att 13 politiska fångar, varav några har suttit 18 år i fängelse, hade frigivits i Eritrea. Beskedet har välkomnats av människorättsgrupper.
FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter skriver i ett uttalande att ”frigivningen av 13 eritreaner efter nästan 18 års slumpmässigt fängslande är en uppmuntrande utveckling”.
Kommissionären påpekar också att landet tros ha totalt runt 10 000 politiska fångar, och fortsätter:
”Vi uppmanar myndigheterna att villkorslöst frige alla individer som fortfarande är godtyckligt frihetsberövade över landet”.
Det är sannolikt, att den svenska utrikesministern just nu fokuserar på bara en av dessa.
Maria Malmer Stenergard har med sitt besök stuckit en stor fjäder i kollegan Osman Salehs hatt. Förhoppningsvis får hon något i utbyte.
