Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Smockan hänger bokstavligt talat i luften vid de många demonstrationer mot invandring som äger rum i Sydafrikas fattigaste förorter. Poliser som satts att bevaka manifestationerna ser ofta mellan fingrarna när det gäller verbala hot som kan likställas med hets mot folkgrupp, och det krävs omfattande skadegörelse mot egendom för att polisen ska gripa in.
På sjukhus har utländska patienter tvingats bort från väntrummen och även i mer exklusiva köpcenter gör invandringskritiska aktivister stickprov för att kontrollera att alla anställda har arbetstillstånd.
Målen för aggressionen: invandrare av afrikansk härkomst, ofta från folkrika länder som Nigeria, Kongo och Etiopien eller från mindre grannländer som Zimbabwe och Malawi. De har kommit till Sydafrika som ekonomiska eller politiska flyktingar och försöker skapa ett uppehälle med mindre affärsverksamheter. Invandrarna har ofta mer erfarenhet av handel och tillgång till egna nätverk för varuleveranser, medan sydafrikanerna fått utbildning för fabriksjobb i storskalig industri som är under avveckling.
De ansvariga: gäng som inte vill ta sin invandringskritik till regeringen i Pretoria, parlamentet i Kapstaden eller de lokala lagstiftarna. I stället går de direkt på invandrarna och söker sig till just de områden där dessa upplevs finnas i stor skala.
Vid det senaste större våldsutbrottet 2019 var president Cyril Ramaphosa tydlig i sin linje mot våldet och han tvekade inte att fördöma det. Även nu markerar han, men med upprepade tillägg om att de utlänningar som finns i landet måste respektera och följa lagen. Indirekt bekräftar han därmed fördomarna om att invandrare ägnar sig åt kriminell verksamhet.
Anledningen till att Ramaphosa mjuknat mot invandringskritikerna är inrikespolitisk. Vid det senaste nationella valet överlevde han med nöd och näppe, efter att ha sett sitt ANC rasa till strax över 40 procent av rösterna. Ett resultat som många politiker i väst skulle vara nöjda med, men som inte är i närheten av de nästan 70 procent av rösterna som ANC en gång fick.
Nu stundar lokalval som ska hållas i november eller december. Och den politiska slakten lär fortsätta för ANC. Det är trots allt missnöje med samhällsservice på lokal nivå som sargat partiet mest. Oppositionspartier ser nu ut att ta över styret i samtliga storstäder i landet.
På nationell nivå har Ramaphosa lyckats stabilisera politiken och ekonomin efter företrädaren Jacob Zumas långa vanstyre av landet. Ramaphosa har talat sig varm för ”township-ekonomin” och näringsutveckling i de fattiga förstäderna. Men hans partikolleger på lokal nivå saknar en plan för hur denna ekonomi ska byggas i städer som befinner sig på ruinens brant. Läget förvärras av den pågående krisen i världsekonomin.
Även ANC:s utmanare saknar en trovärdig plan. I stället lyfter de stoppad invandring som lösningen på alla problem. Bland utmanarna finns partier i parlamentet som Action SA, Patriotic Alliance och MK Party. Flera invandringskritiska medborgargarden är också på väg att bilda politiska partier inför lokalvalen.
Bara en tyngre politiker, den vänsterradikala ledaren Julius Malema, vågar stå emot strömmen. Han ser striden mellan afrikaner av olika härkomst som en förlängning av apartheidtidens förtryck, då vita politiker försökte så split mellan svarta sydafrikaner. Malema anser att det strider mot panafrikanska ideal att neka vård till utlänningar, och vänder sig mot idén om att invandrare stjäl arbetstillfällen:
– Ni marscherar, stänger butiker och misshandlar människor. Säg mig, hur många jobb har ni skapat genom att klå upp dessa nigerianer, zimbabwier eller ghananer? Ni stänger en butik som anställt människor. Hur många jobb har ni skapat när ni har jagat bort dem?
Den typen av markeringar, som Malema gjorde i ett tal häromveckan, lyser annars med sin frånvaro. Och nu växer upprördheten i andra länder i regionen. Kenya uppmanade nyligen sina medborgare att visa försiktighet på resor i landet. Ghana har krävt att Afrikanska unionen ska diskutera frågan vid ett möte i juni, ett initiativ som Sydafrikas regering tycker är ”beklagligt”. Det är uppenbart att frågan blivit en stor politisk belastning för Pretoria.
I veckan tvingades Sydafrikas utrikeminister Ronald Lamola förklara sig i ett telefonsamtal med sin nigerianska kollega Bianca Odumegwu-Ojukwu.
När våldsamheterna var som värst för sju år sedan, svarade nigerianer med attacker mot sydafrikanska bolag som har verksamhet i Nigeria. Odumegwu-Ojukwu betonar efter samtalet med Lamola att sydafrikanska intressen i Nigeria kan komma att hotas om läget skulle eskalera.
– Nigerianerna har utövat berömvärd återhållsamhet i deras svar på den pågående krisen, skriver hon på X.
