På måndagen rapporterade Sveriges Radios ”Kaliber” om ett faktum som tidigare uppmärksammats av bland annat SVT: Staten betalar årligen ut miljonbelopp till organisationer för funktionshinder utan vetenskapliga belägg.
Elöverkänsligas riksförbund får mest: omkring 1,7 miljoner kronor varje år. Trots att det som förenar medlemmarna dels inte är en medicinsk diagnos, dels saknar belägg i forskning. För att citera Strålsäkerhetsmyndighetens korthuggna slutsats: ”Det finns inga vetenskapligt säkerställda hälsorisker med elektromagnetiska fält”. Detta trots att man gång på gång undersökt eventuella samband mellan elen och symtomen.
Ett citat i ”Kaliber” sammanfattar rätt bra vad det handlar om:
”Man får titta på det i ljuset av funktionshinderspolitiken runt millennieskiftet”, säger Zara Warglo på Socialstyrelsen som betalar ut bidraget: ”Man var väldigt noggrann med att inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren.”
Men är det bra att stadsplanerare tvingas lyssna till en organisation för en sjukdom som inte existerar?
Nog känns det som gamla Sverige. Sjukdomen finns inte, men för att ingen ska trampas på tårna måste man låtsas som det och betala ut (andras) pengar för den. Som ”Kaliber” berättar: det går också att få regionala bidrag, sjukhus och vårdcentraler har skapat elfria zoner, människor får pengar för att elsanera sina bostäder…
Elöverkänsligas riksförbund får också, berättar en representant, sitta i Stockholms stads funktionshindersråd: ”Det är fler som tvingas lyssna till oss”, säger han.
Men är det bra att stadsplanerare tvingas lyssna till en organisation för en sjukdom som inte existerar? Att man betalar miljoner till den – pengar som hade kunnat användas för att komma till rätta med faktiska sjukdomar?
Eller som skulle kunna gå till behandling som fungerar. Det är ett helvete att tycka sig lida av elkänslighet, symtomen är verkliga och de drabbades livskvalitet kan försämras kraftigt. Men att elsanera lägenheten med folietapeter kommer inte att ge riktig lindring. Det kan däremot olika former av terapi. En person vars liv begränsas av ormfobi hjälps av kbt, inte av att kommunen ormsäkrar lägenheten.
De som inte tror på att el eller elektromagnetiska fält är farliga kommer inte att bli sjuka av dem, konstaterar den finländske neurologen Markku Sainio i Yle. Omvänt: Om man av snedvriden snällhet underblåser ett förenings- och bidragssystem som slår fast att el är farlig – då är risken stor att fler människor upplever sig bli sjuka.
Läs också:
Specialistkliniker för kultursjukdomar fungerar som förtidspensioneringsfabriker
Låt rektorerna slippa stolligheterna