Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Erik Helmerson
”Vänsterns värsta år. Wokerörelsens uppgång och fall”
Fri tanke, 208 sidor
”Woke” är i dag varken mer eller mindre än ett glåpord. Men vad stod woke för när det begav sig, för sisådär tio-tolv år sedan?
Erik Helmerson, ledarskribent på tidningen Dagen, tidigare på DN, utlovar en historisk uppgörelse i nya boken ”Vänsterns värsta år. Wokerörelsens uppgång och fall”. Där återberättas ett stort antal intermezzon från 2010-talets offentliga debatt, ömsom i USA och ömsom i Sverige. Debatter som strukturell rasism där vissa hänvisade till en princip om ”tolkningsföreträde” för att ogiltigförklara andras röst. Beskyllningar om kulturell appropriering, nyvaket testuggande, ängsliga ursäkter. Det mesta kretsar kring Twitter, den plattform som gjorde nätdrev mer effektiva än någonsin tidigare och där Helmerson uppenbarligen tillbringade en stor del av årtiondet i fråga.
Bokens undertitel slår alltså fast att woke var en rörelse. Åtminstone i vissa kapitel presenteras ”wokerörelsen” eller ”wokevänstern” som just en sammanhållen rörelse – auktoritär och dogmatisk, bestående av aktivister som själva identifierade sig som ”woke”. Att identitetspolitik och cancelkultur kunde bli en ”toxisk kombination” är bara att instämma i – särskilt om man till detta lägger mediehusens klickjakt och Twitters mikrobloggformat. Men rörelsetesen lyckas inte övertyga.
Jag kan själv inte minnas att någon i Sverige har använt ”woke” i en odelat positiv mening, helt utan ironi. Helmerson påstår att så var fallet, men utan att anföra ett enda exempel. Detta gör inte nödvändigtvis ordet innehållslöst. Men många av de exempel som boken tar upp handlar knappast om hur aktivister driver en agenda – snarare om hur yrvakna företag, universitet eller kändisar försökte anpassa sig till ett nytt medieklimat.
I stora stycken av boken blir woke i stället beteckningen på en tidsanda, en historisk epok. Helmersons skildring av ”wokeåren” utmärker sig också grammatiskt genom mer passiv, subjektlös meningsbyggnad: ”Vita fick inte spela mörkhyade roller” – fick inte för vem? ”Man tänkte att…”, ”det ansågs…”, ”…drabbades av rop på att de skulle cancelleras”.
Woke skildras alltså ibland som en aktiviströrelse, ibland som en mer omfattande tidsanda. Ömsom sekt, ömsom atmosfär. Helmerson hoppar mellan dessa perspektiv när det passar honom, utan att reflektera närmare kring skillnaden.
Det förblir oklart om man måste köpa hela åsiktspaketet för att räknas som en wokeaktivist i Helmersons bok, eller om det räcker med att kryssa i en av rutorna
Därtill förklaras woke vara synonymt med ”en räcka åsikter”: analysen av strukturell rasism, principen om tolkningsföreträde, bannlysningen av kulturell appropriering. Men även att vilja minska skära ned på polisens budget, samt att dra billiga skämt om ”Karen”. Det förblir oklart om man måste köpa hela åsiktspaketet för att räknas som en wokeaktivist i Helmersons bok, eller om det räcker med att kryssa i en av rutorna.
Flertalet av dem som i dag nyttjat ”woke” som glåpord låter dock innebörden sväva ut betydligt mer. Att använda hen som könsneutralt pronomen? Woke! Att förorda cykelbanor på bekostnad av bilvägar? Woke! Att visa sig offentligt som transperson? Woke!
Som god centrist medger också Helmerson att wokerörelsen fyllde ”en viktig funktion som visselblåsare”
Nej, Helmerson sjunker aldrig till sådan nivå. Faktum är att transfrågan lyser med sin frånvaro i boken, med undantag för en lika kort som olycklig passus där författaren beklagar att ”transpositiva” och ”transnegativa” inte kan mötas i mitten. Som god centrist medger också Helmerson att wokerörelsen fyllde ”en viktig funktion som visselblåsare” – även om dess excesser bäddade för den påföljande högervåg som i dag blivit det stora hotet mot liberalismen.
Märkligt nog berör boken inte alls den intressanta debatt som bubblat upp på senare år om när ”peak woke” egentligen inträffade. Svenska debattörer har ofta pekat på 2014, vilket även Helmerson utgår från. Samtidigt tenderar man i USA att datera ”peak woke” till tidigt 2020-tal, om man inte hör till den konservativa höger som vägrar släppa tanken på att woke är ett växande hot, ett ”tankevirus” som Elon Musk brukar säga.
Begreppets töjbarhet är fascinerande – men ställer också höga krav på stringens, högre än vad Helmersons bok lever upp till. Alltför ofta väljer han utvägen att själv formulera karikatyrmässiga åsikter bara för att få smula sönder dem enklast möjligt. Kritiken hade blivit mer välgrundad om Helmerson bara orkat lägga lite tid på att läsa vad som på 2010-talet skrevs om identitetspolitik i numera nedlagda tidskrifter som Bang, Kontext och Feministiskt perspektiv.
Mot slutet blir Helmerson mer personlig när han skriver om sin forna arbetsplats DN. Känslorna är starka. Än i dag uppger han sig vara fylld av både sorg och sekundärskam över att tidningen lät ”en journalist med tydlig vänsterprofil” (Martin Gelin) bli USA-korrespondent. Möjligen har Helmerson egentligen inte velat skriva en bok om woke, utan en självbiografisk bok om att vara ledarskribent på DN.
Nu känns det mest som att läsa en väldigt lång och väldigt försenad ledartext. Helmerson saknar inte poänger, men han tycks lite för upptagen med poängrundan för att orka skriva fram den större berättelsen om uppgång och fall.
Läs fler bokrecensioner