Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Teater
”Ett hjärta i dagens läge”
Av John Ajvide Lindqvist
Regi: Anna Takanen. Scenografi och ljus: Sutoda/Tobias Hagström-Ståhl. Kostym och mask: Patricia Svajger. Musik: Simon Steensland. Medverkande: Ann Petrén och Anna Wallander. Scen: Riksteatern, turné. Längd: 1 tim 30 min.
”Glo ni bara”. Den som utmanar oss att titta är Ann Petréns Lisa Andersson, intagen i ett förhörsrum och anklagad för oklart illdåd. Iklädd knälång kjol, präktig yllekofta och foträta skor utgör hon knappast den gängse gärningsmannaprofilen.
Men då har vi också att göra med en pjäs signerad John Ajvide Lindqvist, hos vilken saker och ting sällan visar sig vara vad de ser ut att vara. I ”Ett hjärta i dagens läge” får skräckmästaren stå tillbaka för samhällskildraren och humoristen Lindqvist, vilket inte hindrar att det blir både obehagligt och originellt.
Rollfiguren Lisa Andersson mötte vi för första gången i ”De obehöriga”, även då gestaltad av Ann Petrén och i regi av Anna Takanen. Då var hon en del av ett extrainkallat bostadsrättsföreningsmöte i burgnaste Södermalm som, enligt DN:s kritiker Jacob Lundström, alltmer kom att likna en socialpsykologisk seans.
Genom Lisa får vi här inblick i en alltför igenkännbar världsbild där ett sammelsurium av politikerförakt, rasism och uppgivenhet inför sakernas tillstånd får näring av idén om att vara den goda. En person som, i ett nyspråk värdigt Orwell, alls inte delar in människor i raser men väl i sorter och som citerar forskare vars ord hon visserligen glömt men som, om hon väl kom ihåg dem, definitivt skulle understödja hennes tes. För det är förstås inte den egna åsikten hon ger uttryck för utan ett vedertaget allmängods.
I kontrasten mot hennes stoiska stumhet förstärks känslan av att Lisas maniska monolog utgör en form av parallell verklighet, en surrealism
Anna Wallanders luttrade förhörsledare har inte annat än att sitta lugn i detta konstanta ordflöde som, trots sitt undvikande, obevekligt närmar sig kärnan. I kontrasten mot hennes stoiska stumhet förstärks känslan av att Lisas maniska monolog utgör en form av parallell verklighet, en surrealism. Det är också här det verkliga obehaget återfinns, understrykt av Simon Steenslands kusliga musik och ljuset i Sutodas och Tobias Hagström-Ståhls gardininramade scenrum. Mellan det mjölkdimmiga och pormaskavslöjande lysrörsbelysta projiceras en närbild av Ann Petréns ansikte, liksom hemsökt.
Men det är med Petréns närvaro i rummet som magin äger rum. När hon, i takt med att hon blir allt mer vidlyftig i sina sentenser och rörelsemönster, liksom sakta men säkert löses upp och tappar greppet om verkligheten. Petrén lyckas samtidigt göra sin Lisa väldigt rolig, både tack vare Lindqvists fingertoppskänsla för absurditeter och genom ett oberäkneligt kroppsspråk. Här finns också utrymme för medkänsla. I ålderdom och ensamhet är det enda goda som återstår i hennes värld djuren. Och möjligtvis balkongblommorna.
I slutändan är det vi i publiken som utgör det kusligaste i ”Ett hjärta i dagens läge”. Vi som bara glor och bevittnar sönderfallet utan att agera.
Läs fler scenrecensioner.