Les extremes se touchent, de extrema har mycket gemensamt. Det framgår tydligt i DN:s reportage om Malmöimamen Salahuddin Barakat. Numera låter den kända före detta brobyggaren, den muslimska rösten mot extremism, som en ilsken 56-årig ”sverigevän” med mycket tid, fyra anonyma Twitterkonton och en halv burk starköl.
Hör bara: De etablerade medierna är fake news. Liksom de etablerade partierna – Barakat använder inte begreppet ”sjuklövern”, men det verkar som att han ser riksdagen som en åttaklöver där också SD ingår. Priderörelsen är något suspekt. Och, säger han: Det är inte han själv som har ett extremt synsätt utan hans motståndare.
Vems fel tycker hon att det är om Barakat radikaliserats? Inte hans eget
Precis som SD-sfären vill Salahuddin Barakat gärna betrakta alla muslimer som en homogen massa som tycker likadant. Den som har en annan åsikt om till exempel homosexualitet, som journalisten och författaren Elaf Ali som också figurerar i reportaget, är ingen riktig muslim. Inte ens en riktig minoritetssvensk: ”hedersförtryckskarriärist”, ”hedersförtrycksblatte” och ”invandrare for sale” är uttryck som Barakat använt om henne.
Elaf Ali själv pekar på ett stort problem i svenska mediers bevakning av islam: de konservativa har lyfts fram som representanter för hela gruppen: ”Islam är mycket större och bredare än så”, säger hon. ”Medierna borde lyfta fram muslimer som vill modernisera islam.”
Att detta inte bara gäller medier utan också myndigheter speglas av ytterligare en intervjuperson, Malin Martelius på Myndigheten för stöd till trossamfund. Vems fel tycker hon att det är om Barakat radikaliserats? Inte hans eget: ”Ur ett mänskligt perspektiv kan jag ha förståelse för att en faktiskt inte orkar försöka längre, och därför kanske väljer att utmana i stället. Det kan vara sprunget ur en känsla av frustration och maktlöshet.”
Ja, när vi ska diskutera varför Sveriges mest kända imam predikar homofobi, separatism och förakt för medier: glöm för allt i världen inte hans maktlöshet.