Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag älskar shopping.
Det kan nog förklaras på en massa sätt, som att det finns en obalans i min hjärna eller att jag aldrig fick någon vettig träning i ekonomi (en gång övervägde jag entreprenörskap som tillval på gymnasiet, varpå kulturpappan yttrade följande: ”välj något du har användning för i stället, som filosofi”).
Bara ibland har jag ork att skämmas över min förtjusning i att slösa pengar. Shopping är ju tacky. Åtminstone på sättet jag gör det. Det är tacky att okritiskt slurpa onödigheter från billighetsaffärernas hyllor och galgar. Tacky att varorna blixtsnabbt hamnar på rea och därefter skeppas iväg för att bilda enorma råttkungar av hårband, kjolar och sugrör på deponier i u-länder.
Allt är numera plast, även tröjorna i ull. Det finns plast i blodet och i sperman. Plast i dig och i mig.
Ändå: så himla svårt att inte sugas med i den underbara koreografi som pågår i galleriorna. Böljande vågor av människor genom julhandel, mellandagsrea, mid season sale, påsk, midsommar, summer sale, black friday. De har frasande jackor och fina frisyrer. De för med sig ett mastigt sorl in i de stora hallarna. Man låter sig sköljas med. Skyltar blinkar. Man vet inte om det är natt eller dag utanför, uppe i den verkliga världen.
I ens eget overkliga inre är det i alla fall ljust; dit kryper man när man håller upp en sticklingvas eller hårmousse framför sig och tänker att detta rimligen måste vara språnget ut – den här varan kan nog lösa upp något inom mig, eller locka något ur mig, eller åtminstone definiera mig. Efter inköpet av den här varan kommer det nog inga fler varor som jag vill köpa; den här varan är min befriare.
Någon frågar om man behöver hjälp och man säger ja för man är så skakad över att bli tilltalad. Man flyter som i trans mot en kassa. Någon frågar om man behöver en påse och man säger ja. Påsen är så liten att det bara får plats en enda vara i den. Man blippar sin plast.
När man kommer ut har det mörknat. Man är sköljd. Man har sin vara i påsen. Man för över pengar från sparkontot; ekonomin spelar ju ingen roll eftersom det här ändå var den sista varan.
När man ska samla ihop sig och gå måste man titta efter för att påminna sig: vilken var den sista varan?
Efter shoppingturen möter man upp sin kille på stan. Han köper knappt annat än böcker och därför har han hål på sin tröja i dag. Han är en underbar person som aldrig reflekterat över huruvida man skulle kunna förbättras så särdeles av nya varor. Han kan nämligen inte se skillnad på när ens hår är fint och fult och märker näppeligen om man har en ny vas hemma.
Men han tycker mycket om en, och man skäms lite över att man shoppat, det finns trots allt viktigare saker här i världen. Några timmar förflyter på en bar och man glömmer att man har sin påse och dess innehåll. När man ska samla ihop sig och gå måste man titta efter för att påminna sig: vilken var den sista varan?
Vad är det ens för mening med att shoppa, funderar man, om någon verkligen kan lyckas övertyga en om att man redan har allt som behövs. Inom sig alltså. Grejer som aldrig kommer hamna på deponi i ett u-land. Det finns en annan sorts våg att låta sig sköljas med i.
Ja ja. I morgon lär jag shoppa igen. Det kanske beror på en obalans.
Läs mer:
”Schlager om sommaren” fångar den äckliga sorgen i att bli dumpad
