Under sin långa karriär har Ethan Hawke spelat alltifrån poetiska romantiker med scoutkäcka signaturrepliker (”O captain! My captain!”) till självdestruktiva snillen som jazzmusikern Chet Baker.
Som Lorenz Hart får han äntligen göra både och i en och samma roll. Richard Linklaters spirituella och melankoliska ”Blue moon” skildrar en avgörande kväll i slutskedet av låtmakaren Harts korta liv, under premiärkvällen för musikalen ”Oklahoma!”.
– ”Blue moon” har ett häpnadsväckande manus som skildrar hur en persons liv förändras totalt inom loppet av 90 minuter. Det är som att bevittna hur en person bryts ner i realtid. Hjärtskärande, respektlöst, roligt, sorgligt, patetiskt, självsäkert – allt på en gång, säger Ethan Hawke i ett hotellrum på Grand Hyatt vid Potsdamer Platz i Berlin.
Han är på sprudlande humör efter den lyckade världspremiären på filmfestivalen i Berlin där publiken tagit filmen till sitt hjärta. Handlingen utspelar sig på Sardi’s bar på Manhattan den 31 mars 1943, när Lorenz Hart plågas av sitt krossade självförtroende – medan hans gamle konstnärliga partner Richard Rodgers (spelad av Andrew Scott) firar premiären av ”Oklahoma!” tillsammans med sin nya parhäst Oscar Hammerstein (Simon Delaney).
Hart dryper av svartsjuka och självförakt efter att ha blivit utbytt på grund av sina grava alkoholproblem. Filmen inleds med att han smiter från premiärvisningen i förtid för att hålla hov vid bardisken inför bartendern (Bobby Cannavale). Det blir en 40 minuter lång, vindlande, kvick och känsloladdad monolog som sätter tonen för resten av dramat.
– Det var som att förbereda sig inför ett maratonlopp. Men som skådespelare har jag metoder för att memorera repliker och göra dem till mina egna, säger Hawke – inte helt utan en viss självbelåtenhet.
Ethan Hawke beskriver förarbetet till ”Blue moon” som en ”tio år lång workshop” tillsammans med regissören och manusförfattaren. Robert Kaplows manus har hämtat inspiration från en lång brevväxling mellan Hart och hans unga väninna Elizabeth Weiland som spelas av Margaret Qualley. I filmen har de ett förtroligt samtal där han förmanar henne: ”Akta dig för romantik, det är vänskapen som består.”
I nästa stund utkämpar Hart ett kallt ordkrig med sin forna kompanjon Rodgers medan det brinnande världskriget kastar sin långa skugga över Broadwaybubblan.
– Det förflutna speglar alltid nuet på ett otroligt intressant sätt. Vi tror att vi lever i en galen tid – och det gör vi, det som händer i USA och resten av världen är skrämmande och oroande. Men världen har alltid styrts av monster – giriga och självcentrerade människor som inte har kollektivets bästa för ögonen, säger Ethan Hawke.
Som uttalad Trumpkritiker och inbiten Europavän menar han att motmedlet är subversiv kultur som utmanar både normer och den politiska makten.
– Det behövs kulturella ljusgnistor i det politiska mörkret. Men det hänger på att provocerande konst får ta plats och att publiken börjar bry sig om den. Annars får vi bara generiskt och utslätat innehåll som syftar till att hitta den minsta gemensamma nämnaren.
Det är just i skärningspunkten mellan konst, motstånd och sårbarhet som Hawke finner släktskap med Lorenz Hart – en artist vars liv och verk rymde både briljans och mörker.
Lorenz Hart var son till tyskjudiska immigranter och dog den 22 november 1943, endast 48 år gammal, efter en karriär präglad av alkoholproblem, personliga demoner och psykisk ohälsa. Innan dess hade han blivit odödlig tillsammans med parhästen Richard Rodgers. Tillsammans skapade de över 800 sånger till musikaler som ”The Garrick gaieties” (1925) och ”Pal Joey” (1940), och filmer som ”Love me tonight”. Förutom ”Blue moon” rymmer deras låtkatalog klassiker som ”My funny valentine”, ”The lady is a tramp” och ”Bewitched, bothered and bewildered”.
– Richard ville att filmen skulle kännas som en enda lång Hart och Rodgers-låt, och allra mest som att lyssna på ”Bewitched, bothered and bewildered” – deras åtta minuter långa, briljanta sång med alla nyanser: förtrollande, rolig, sorglig, sexig och hjärtekrossande, säger Ethan Hawke.
Som skådespelare är han väl bekant med den värld som målas upp i ”Blue moon” med missbruk och självskadebeteende.
– Men man behöver inte åka till Hollywood för att hitta en alkoholist – de finns överallt. Alkohol är väldigt behagligt och effektivt smärtstillande men skapar också lidande för hela samhället. Jag har mött många självdestruktiva människor som Lorenz Hart i mitt liv, säger Hawke som debuterade på Broadway redan som tonåring i en uppsättning av Tjechovs ”Måsen” (1985).
Lorenz Hart var en stor personlighet i en liten kropp som bara mätte runt 150 centimeter i strumplästen. Biografier nämner ofta hur stigmat kring hans homosexualitet och hans kroppskomplex bidrog till hans depressioner och alkoholism.
– Hans längd är avgörande för att förstå hans drivkraft. Om han inte tog plats blev han ignorerad, och han vägrade acceptera att vara osedd, säger den 179 centimeter långa Ethan Hawke, som i många scener fick spela sin figur i en nedsänkning i golvet.
På senare år har frågor om representation och autenticitet i filmvärlden debatterats – till exempel huruvida en heterosexuell skådespelare kan gestalta en homosexuell roll, eller om en icke-judisk person kan spela en judisk rollfigur. Eftersom han spelar en queer, judisk rollfigur har Ethan Hawke hamnat i centrum för diskussionen.
Han ler när frågan kommer på tal.
– Jag tänkte egentligen dra ett skämt som jag hört, men det är för vulgärt… äsch, det är alldeles för grovt, säger han innan han tar sats:
– Hur många kukar måste man suga för att spela gay?
Han skrattar med en barnslig förtjusning innan han blir snäppet mer seriös.
– Nej, men allvarligt talat så är det här med representation en intressant diskussion. Vi vill inte längre se Dustin Hoffman spela en ursprungsamerikan (”Little big man”), Al Pacino spela blind (”En kvinnas doft”) eller Tom Hanks med intellektuell funktionsnedsättning (”Forrest Gump”), säger han.
– Så ur ett politiskt perspektiv fattar jag poängen, men som skådespelare vill jag ju ha möjlighet att spela allt! Glädjen med mitt jobb är ju att uppleva hur det är att vara någon helt annan – och på så sätt utvidga min empati och medkänsla.
Precis som Lorenz Hart brinner han för sitt yrke och har svårt att identifiera sig med kollegor som ser det konstnärliga som ”ett vanligt jobb”.
– Med risk för att låta pretentiös så är skådespeleriet ett kall för mig. Konsten har en läkande kraft och speglar vårt kollektiva mentala tillstånd. När vi fritt kan diskutera idéer och dela berättelser med varandra så stärks vår psykiska hälsa. Med det sagt är konstnärer ofta väldigt sorgsna människor, säger han och tillägger:
– Men inte jag. Jag älskar att leva. Jag är tacksam!
Filmkarriären är i alla fall inget att klaga på. Efter genombrottet i ”Döda poeters sällskap” i slutet av 80-talet har han spelat i filmer som thrillern ”Training day” (2001), jazzbiografin ”Born to be blue” (2015) och episka ”Boyhood” (2014), inspelad under tolv år.
Och förstås: den älskade ”Before”-trilogin med Julie Delpy. Deras magiska möte i ”Bara en natt” (1994) blev startskottet för en episk kärlekshistoria, följd av ”Bara en dag” (2004) och ”Before midnight” (2013).
– Jag älskar hela upplevelsen med de där filmerna. Sommaren 1994, när vi spelade in den första, var nog den bästa i mitt liv. Det var första gången jag kände att jag blev regisserad av någon i min egen generation, säger han entusiastiskt och öser beröm över sin parhäst Richard Linklater som också är född i Texas.
– Rick ville verkligen föra samtal om film och var otroligt kunnig. Han pratade med mig om Tarkovskij, Fassbinder, Godard och Bergman. Vår vänskap är en trettio år lång konversation, säger han.
Deras nästa gemensamma projekt är en biografisk film om den kontroversielle och banbrytande komikern Bill Hicks, som också har varit under utveckling i åratal.
– Det är alltid svårt att få ihop pengar till sådana här projekt, men vi har ett riktigt bra manus. Jag vill vara här igen om något år och blåsa er av biostolen!
”Blue moon” finns att köpa digitalt och går att hyra från och med den 5 januari på plattformar som SF Anytime, Apple TV+, Viaplay med flera.
Läs mer:
Ethan Hawke prisas på Stockholms filmfestival
