Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bilderbok
Julia Donaldson och Axel Scheffler
”Farmor Gruffalon”
Övers. Lotta Olsson
Alfabeta bokförlag, från tre år
Det har gått 27 år sedan Julia Donaldson och Axel Schefflers bilderbok ”Gruffalon” såg dagens ljus. Sedan dess har miljontals läsare världen över fått stifta bekantskap med det lurviga, lättlurade monstret med de giftlila taggarna. Likaså med den listiga lilla musen som lyckas undkomma att bli uppäten, tack vare sin förmåga att snacka sig ur alla möjliga situationer.
Så väl ”Gruffalon” (1999) som uppföljaren ”Lill-Gruffalon” (2004) bygger på kontraster; mellan liten och stor, liv och död, sanning och lögn, övermod och rädsla. Eller, för att dra det hela ett steg längre – mellan monster och mus.
I ”Gruffalon” lyckas den lilla musen övertyga skogens större djur om att den har ett monster som livvakt, och när monstret – Gruffalon – väl dyker upp och är sugen på att äta upp musen så ryggar alla djuren tillbaka. Även denna reaktion vänder musen till sin fördel: ”Nu Gruffalo har du fått klart för dig att djuren i skogen är rädda för mig. Min mage är hungrig. Nu vill den bli mätt! Och Gruffalogröt är min älsklingsrätt!”, säger den kaxiga lilla och får det stora monstret att skräckslaget springa till skogs.
Gruffalons rädsla håller i sig även i ”Lill-Gruffalon”, där han lär sin gulliga, gulögda unge att frukta ”den stora stygga musen”. I nya ”Farmor Gruffalon” är spelplanen på sätt och vis en annan. Farmor ska komma på besök. Gruffalon och Lill-Gruffalon vill bjuda henne på någonting riktigt gott. Kanske rävsvans-soppa? Uggle-pizza? Eller orm i jordgubbskompott? När de ger sig ut för att leta ingredienser korsas deras vägar snart med musens. Skräcken som byggdes upp i de två tidigare böckerna är som bortblåst. Musen fångas in med ett enkelt knyck och sätts i bur.
Nu måste den använda all sin list, för att inte bli middagsmat.
Julia Donaldson låter sin mus göra det den gör bäst. Det vill säga att med ordens hjälp skaffa sig fördelar och möjligheter. Musen berättar sagor – som i sin tur blinkar till Donaldsons och Schefflers tidigare böcker ”Kvastresan”, ”Var är mamma?” och ”Snigeln och valen” – för att vinna tid och få sina kidnappare att somna. Ett snillrikt drag, förvisso. Men som läsupplevelse blir det aningen snålt. Inte minst för att de nämnda titlarna sammanfattas mycket kort och därför inte blir betydelsebärande på ett djupare, konstnärligt plan.
Även Axel Schefflers illustrationer fortsätter längs väl upptrampade stigar. Där ”Lill-Gruffalon” utspelade sig i ett vinterlandskap som fick monstervärlden att vidgas, så bygger scenerierna i ”Farmor Gruffalon” snarare på igenkänning och återanvändning. Det finns så klart en tanke med det. Trots att de är utgivna mellan 1999 och 2026 så sitter de tre böckerna verkligen ihop.
Samtidigt hade ”Farmor Gruffalon” tjänat på att våga ta ett djärvare språng.
”Farmor Gruffalon” är trots allt den stora comebacken. Ändå puttrar den faktiskt mest på. Det är ett kärt återseende, men inte så mycket mer. När farmor äntligen dyker upp blir det spännande på riktigt.
Just för att det händer någonting nytt.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning