Få förvånades över att Israels USA understödda anfall mot Iran till slut blev av på lördagsmorgonen. Väntat eller inte – oron för den fortsatta utvecklingen är stor.
– Självklart hoppas många på att regimen ska falla, men vi ser samtidigt med stor oro på det faktum att det kan ersättas av ett storkrig i Mellanöstern med många civila offer, säger Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare på Olof Palmes Internationella center.
Hon menar att omvärlden nu måste förbereda sig för detta och försöka att trappa ned situationen så att parterna går tillbaka till förhandlingsbordet. Men omvärldens mål måste också vara att på olika sätt än mer aktivt stötta det iranska folket i deras kamp för demokrati och frihet.
– Att anfalla i preventivt syfte strider i grunden mot internationell rätt. Det är oerhört viktigt att det finns ett skydd för civila, för vilka folkrätten finns till för. Krig är sällan den bästa vägen för att säkra mänskliga rättigheter på sikt – även om en stor del av den iranska befolkningen ser utländsk intervention som enda vägen ut ur tortyr och förtryck.
Skulle regimen falla riskerar landet att stå inför ett kaos som kan förvärra den redan krackelerande ekonomin. Etniska intressekonflikter, utländska intresse i form av framför allt Israel och USA och ett Revolutionsgarde med fortsatta maktambitioner är bara några tänkbara scenarier som mycket väl skulle kunna verka sida vid sida. Omvärlden behöver därför vara beredd att erbjuda det iranska folket stöd om den humanitära situationen förvärras, säger Barsoum Malki.
– Det finns så många olika intressen som det talas mycket och högt om från andra länder, men väldigt lite om var iranierna själva vill. Det viktigaste är att iranierna själva får bestämma om sin egen framtid.
Michael Schulz, professor i freds- och konfliktforskning, konstaterar att det som händer nu helt spelar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i händerna.
– Det här är hans drömscenario. Han har under de senaste 30 åren talat om Iran som det stora hotet. Han kan ha allt att vinna även inrikespolitiskt på det. Han kan framställa sig som det iranska folkets befriare. Problemet är att vi inte vet hur det går. Det är lättare att starta krig än att avsluta dem.
Att regimen skulle falla och sömlöst ersättas av någonting nytt är dock föga troligt.
– Utan marktrupper går det knappast att fälla en regim, särskilt som civila iranier inte kommer att våga demonstrera samtidigt som bomberna faller, säger Michael Schulz.
Han misstänker också att Iran inte alls har den militära kapacitet som USA och Israel har gjort gällande. Irans spridda motattacker ger bara USA och Israel svepskäl att intensifiera sina bombningar. Att något annat land i Mellanöstern skulle vara intresserat av att ge sig in i ett storkrig på Irans sida är föga troligt.
Aron Lund, Mellanösternanalytiker på Försvarets forskningsanstalt, FOI, delar bilden av att Irans kapacitet att slå tillbaka sannolikt är begränsad.
– Men på ett sätt har vi redan ett storkrig, Iran har de facto i spridda skurar attackerat flera länder i regionen. I praktiken finns det inget land som måste stå upp för Iran. Och Qatar kommer inte vilja kasta sig in bara för att Iran skjuter mot amerikanska baser i landet, säger Aron Lund.
Beroende på hur kriget utvecklas kan det också påverka USA:s agerande i andra frågor, tror han.
– Trump har ju gått från att framställa sig som fredsmäklare till att vilja vara krigspresident. Efter förra årets bombningar av Iran fick han blodad tand och gav sig på Venezuela. Det gick så bra att han sedan valde att ge sig på Grönland och nu Iran igen. Sedan följer väl bara nästa land på hans lista. Grönland igen, eller kanske Kuba eller Panama, säger Aron Lund retoriskt.
Men att det iranska folket själva kommer att få chansen att forma sin framtid ligger långt bort, även om den nuvarande regimen skulle slås sönder i kriget.
– Allt är väldigt oklart än så länge. Men historiskt sett när regeringar bryter samman är det ju oftast beväpnade aktörer eller avhoppare inifrån den gamla regimen som fyller maktvakuumet, om det inte finns någon utomstående som kan ta över med vapenmakt. Och skulle det vara så att staten bryter samman utan att någon tar över brukar det normalt leda till internt kaos och konflikter, snarare än till demokrati.
