Fakta i frågan: Mår unga allt sämre?

Frågan om ungas psykiska hälsa kan låta enkel. Men mycket beror på hur den mäts – och vad vi menar med att ”må dåligt”.

Det finns två huvudsakliga sätt att följa utvecklingen. Det ena är självrapporterade data: vad unga själva svarar i enkäter och intervjuer om hur de mår. Det andra är registerdata: statistik om till exempel vårdkontakter, diagnoser och förskrivning av läkemedel.

De två måtten fångar olika saker – och ger inte alltid samma bild.

Den självrapporterade statistiken pekar ganska tydligt åt ett håll. Sedan 1980-talet har andelen unga som uppger att de har psykiska besvär ökat kraftigt. Det gäller särskilt besvär som nedstämdhet, sömnsvårigheter och återkommande huvudvärk. Ökningen är tydligast bland flickor.

En central datakälla är det internationella forskningsprojektet Skolbarns hälsovanor där elever i mellan- och högstadiet regelbundet får svara på frågor om hälsa och levnadsvillkor.

För omkring 40 år sedan uppgav ungefär en tredjedel av de 15-åriga flickorna att de kände sig nere minst en gång i veckan. I den senaste mätningen är motsvarande andel nära åtta av tio.

Liknande mönster syns bland äldre barn och unga vuxna. I åldersgruppen 16-29 år har andelen som uppger stress, sömnbesvär, ängslan, oro och ångest ökat över tid. Det gäller både i Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkäter och i SCB:s så kallade ”ULF-undersökningar”.

Samtidigt framträder ett till synes motsägelsefullt mönster. När barn och unga vuxna får mer övergripande frågor om hur de upplever sina liv – till exempel hur nöjda de är med livet som helhet – är bilden betydligt mer stabil. I Skolbarns hälsovanor får 11-15-åringar skatta sin livstillfredsställelse på en skala från 0 (sämsta tänkbara liv) till 10 (bästa tänkbara liv) utifrån frågan ”Vad tycker du om ditt liv i största allmänhet?”. Nivåerna har varit anmärkningsvärt konstanta under 2000-talet, även om det är en liten nedgång för flickor:

Inte heller om vi fokuserar på de lägsta livsbetygen syns någon dramatisk förändring. Andelen 11-15-åringar som skattar sin livstillfredsställelse mycket lågt – till exempel 0-4 på skalan – har varit i stort sett oförändrad sedan millennieskiftet.

Detsamma gäller när unga vuxna får skatta sitt allmänna hälsotillstånd. Bland 16-29-åringar syns ingen statistiskt säkerställd förändring de senaste två decennierna och andelen som uppger att de haft självmordstankar har inte heller ökat. Vi återkommer strax till en analys av självmordstalen.

Med andra ord: allt fler unga rapporterar psykiska besvär – samtidigt som majoriteten fortsatt uppger att de mår bra och är nöjda med sina liv.

Hur går det ihop?

En möjlig förklaring är att psykisk ohälsa inte är ett antingen-eller-tillstånd. Det är möjligt att samtidigt känna sig stressad, trött eller nedstämd – och ändå uppleva livet som meningsfullt och i grunden bra. En annan förklaring är att trösklarna för att prata om psykiska besvär har förändrats. Språk, medvetenhet och normer kring psykisk ohälsa ser sannolikt annorlunda ut i dag än för 20, 30 och 40 år sedan.

Psykiska besvär, som nedstämdhet, kan vara normala reaktioner på en påfrestande livssituation – och övergående. Inte minst under ungdomsåren. Det är inte självklart hur begrepp som ”att känna sig nere” tolkas över tid. Att ha tjafsat med en förälder på morgonen är inte samma sak som en djup depression.

När en person svarar på en övergripande fråga, som ”Vad tycker du om ditt liv?”, väger de – medvetet eller omedvetet – samman kroppsliga symtom, psykiskt mående, trötthet, social stress, framtidsoro, och så vidare. Det blir en komprimerad helhetsbedömning av sådant som annars är svårt att fånga i enskilda frågor.

Forskare vid Karolinska institutet har analyserat detta närmare. De identifierar en växande grupp 11-15-åringar som rapporterar många psykosomatiska besvär men som samtidigt inte skattar sin livstillfredsställelse som låg. Enligt en studie publicerad i BMC Public Health ökade denna grupp från 20 till 41 procent mellan 2002 och 2022, med särskilt tydlig ökning bland flickor.

Samtidigt ska ökningen av oro, nedstämdhet och sömnproblem naturligtvis tas på allvar. Men ett problem är att det fortfarande saknas riktigt bra befolkningsstudier, så kallade longitudinella studier, där samma individer följs över tid. Sådan forskning är resurskrävande men skulle göra det lättare att dra slutsatser om förändring.

En genomgående bild är att flickor rapporterar mer psykiska besvär än pojkar – och att ökningen över tid också är större bland flickor. Dessa könsskillnader finns även i andra länder. Orsakerna är inte helt klarlagda. En möjlig förklaring är att många enkäter i högre grad fångar inåtvända besvär, som ångest och nedstämdhet, än utagerande svårigheter som impulsivitet och hyperaktivitet, vilka är vanligare bland pojkar.

Sedan 1990-talets början har det svenska skolsystemet genomgått flera omfattande förändringar: tydligare mål- och betygsstyrning, högre prestationskrav och skärpta behörighetskrav till gymnasiet.

Forskning visar ett samband mellan skolstress och psykiska besvär. Psykosomatiska symtom är vanligare bland elever som uppger att de känner sig stressade av skolarbetet.

Samtidigt har utbildningens betydelse för ungas framtidsutsikter ökat. Unga möter i dag en arbetsmarknad som ställer betydligt högre krav på fullgjord utbildning än tidigare. Forskning från Umeå universitet visar att sambandet mellan låga betyg i grundskolan och senare allvarlig psykisk ohälsa, självmord och dödliga överdoser har blivit starkare över tid. Det innebär dock inte nödvändigtvis att betygen i sig orsakar problemen.

Utvecklingen som vi redogjort för är inte unik för Sverige. Liknande ökningar i självrapporterade psykiska besvär har observerats i många västländer. Samtidigt ligger nivåerna av psykosomatiska symtom något högre i Sverige än i flera grannländer, och livstillfredsställelsen är marginellt lägre. Sådana jämförelser bör dock tolkas försiktigt, eftersom kulturella skillnader kan påverka hur frågor förstås och besvaras.

I samhällsdebatten används begreppen ”psykisk hälsa” och ”psykisk ohälsa” ofta brett och ibland otydligt. Vad de egentligen betyder är omdiskuterat även bland forskare. Debatten tenderar också att fokusera på det negativa. Som diskuterades ovan uppger de flesta barn och unga fortfarande att de mår bra och är nöjda med sina liv.

Vad visar då registerdata?

Ökningen av självrapporterade psykiska besvär sammanfaller med att fler unga får psykiatrisk vård.

Andelen barn och unga med psykiatriska diagnoser har mer än fördubblats på tio år. Detsamma gäller utskrivning av psykiatriska läkemedel.

Nedanstående graf visar utvecklingen av andelen unga i olika åldrar som får antidepressiva läkemedel utskrivna. I dag får omkring var tionde flicka i åldern 15-19 år antidepressiva läkemedel.

Nivåerna är två till fem gånger högre än för motsvarande grupper i Danmark och Norge – trots att vi i stora drag har jämförbara behandlingsrekommendationer och sjukvårds- och förmånssystem.

Liknande utveckling syns för andra läkemedel inom den psykiatriska vården. Andelen 10-14-åringar som får sömn- eller lugnande medel utskrivna ökade exempelvis från 0,2 till 6,5 procent mellan 2006 och 2024.

Samtidigt visar internationella sammanställningar från Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME) och Världshälsoorganisationen (WHO) att förekomsten av klinisk depression och ångestsyndrom bland unga i Sverige varit i stort sett oförändrad sedan 1990.

Det tyder på att det skulle kunna vara så att fler unga med psykiska problem får vård snarare än att dessa tillstånd blivit vanligare. Minskad stigmatisering, ökad medvetenhet och bättre tillgång till vård kan spela en viktig roll. I dag talas det betydligt mer öppet om psykisk ohälsa och diagnoser, både i sociala medier och i traditionella medier.

I USA finns ett illustrativt exempel. År 2011 rekommenderade en federal expertmyndighet att flickor från 12 års ålder skulle screenas årligen för depression. Efter det ökade antalet diagnoser och vårdkontakter tydligt bland flickor – men inte bland pojkar.

Den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa är självmord. Även här är bilden blandad. Nivåerna är genomgående högre bland unga män än bland unga kvinnor.

I åldersgrupperna 15-19 och 20-24 år har utvecklingen under de senaste 25 åren varit relativt stabil. Bland 25-29-åringar syns däremot en tydlig ökning, framför allt bland män.

Samtidigt är det värt att notera att självmordstalen bland unga vuxna var betydligt högre under 1970- och 1980-talen än i dag. Den långsiktiga nedgången är gemensam med många västländer, även om utvecklingen i USA har gått i motsatt riktning.

Sammanfattningsvis speglar självmordstalen bland unga inte den kraftiga uppgång som syns i självrapporterade psykiska besvär de senaste årtiondena. Här finns också en tydlig kontrast. Flickor rapporterar betydligt mer psykiska besvär än pojkar, men när det gäller självmord är nivåerna fortsatt betydligt högre bland pojkar och unga män.

Så mår unga allt sämre?

Unga rapporterar fler psykiska besvär och får mer psykiatrisk vård än tidigare. Samtidigt visar både självskattad livstillfredsställelse och internationella jämförelser en mer stabil bild. Svaret beror i hög grad på hur frågan ställs – och på vad vi menar med att må dåligt.

Läs fler Fakta i frågan:

Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?

Håller Sverige på att knäcka gängen?

Är de svenska fjällen på väg att försvinna?

Har Sverige tappat ledartröjan i klimatfrågan?

Är Sverige på väg mot en tillväxtkris?

Alla Fakta i frågan finns här