Sommarscenen
I DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.
När jag för ett tag sedan hörde att föräldrar har slutat läsa godnattsagor för sina barn, och i stället börjat spela upp ljudböcker, blev jag illamående av sorg. Inte för att jag är särskilt passionerad kring läsfrämjande – eller ens teknofob – utan för att det sjukaste man kan göra är att lämna ett barn ensam i ett mörkt sovrum med en främmande skådespelares inspelade röst. När jag var liten bönade jag och bad mina föräldrar om att läsa bok på bok på bok, för att slippa umgås med mig själv fram tills jag somnade. Det var en bön. You will not desert me, my brothers in arms.
Böckerna mina föräldrar läste för mig var inte nödvändigtvis stora litterära upplevelser. Många av dem har jag glömt. Men det finns ett par som har greppat tag om mig och hängt kvar. Den tyska barnboken ”Det var det fräckaste” om en mullvad med en bajskorv som hatt är så klart genialt allmänmänsklig, vem som helst fattar ju att man hade blivit rasande om man somnade och sedan vaknade av att någon hade bajsat på ens huvud. En annan är Pija Lindenbaums ”Gittan och fårskallarna”.
”Gittan och fårskallarna” handlar om förskolebarnet Gittan som är på en aptråkig solsemester i typ Grekland med sina föräldrar, som bara vill njuta vid poolen och tjatar på Gittan om att hon ska bada. Till slut får hon nog av den olidliga tristessen och smiter iväg för att gräva med en spade. Whatever gets you through the day, Gittan. När hon gräver stöter hon på ett gäng pyttesmå överhettade får som typ ligger och dör på en liten ö. De pratar ett jättekonstigt språk men Gittan verkar fatta allt, och hon svalkar dem och matar dem med gamla plåster. När det är över har Gittans föräldrar inte ens märkt att hon varit borta, och även om det var mysigt att leka med minifåren vill Gittan helst av allt hem till förskolan för att gräva i sandlådan. Moral of the story? Don’t go on vacation. Wherever you go, you take yourself. Och – när man är liten – sina föräldrar.
Alla blev så klart rasande, eftersom det är jätteviktigt att låta barn vara barn. Men vad människor inte tänker på är att det är totalt genomvidrigt att vara barn
Julia Fox fick kritik för ett par år sedan när hon berättade att hon gav sin son en mopp i stället för en leksak, med motiveringen att det är viktigt för barn att lära sig göra nytta. Alla blev så klart rasande, eftersom det är jätteviktigt att låta barn vara barn. Men vad människor inte tänker på är att det är totalt genomvidrigt att vara barn.
Varje sommar efter skolavslutningen, eller efter den lilla motsvarande ceremoni man hade på det vi då kallade dagis, packade pappa bilen full med krukväxter och barbiedockor och åkte ner med mig och min storasyster till vårt landställe i Östergötland. Det är en dålig start på en snyfthistoria eftersom jag avslöjar att vi hade både bil, lantställe och enorma mängder barbies, men det var så det var. Min mamma var och är arbetsnarkoman, och kom därför inte ner till oss förrän någon vecka in i juli.
Idévärldens sommarlov är en cementerad utopi, det är ett paradis av glass, bad och det vuxna kallar ”fri lek”, och så är det kanske i verkligheten också för några få lyckliga. Det är inte nådigt att vara 23, det säger de flesta som passerat den ålder, men när jag ser tillbaka på mitt hittills upplevda liv är det inte den här tiden som gör ondast. Jag tänkte länge att det var den fruktansvärda 13-årsåldern, när jag konstant bråkade med mina kompisar, sminkade mig som en billig hora och skar mig i armarna. Men den mörkaste tiden i mitt liv var nog somrarna mellan åldrarna 5 och 10.
Missförstå mig rätt, jag har, på alla sätt och vis haft en bra barndom. Mina föräldrar har varit snälla, stöttande och närvarande. Min uppväxt har varit toppen på alla punkter, med ett undantag. I vanliga fall hålls man rätt upptagen som barn, på morgnarna brukade jag äta frukost framför MTV för att sedan ta en röd buss till skolan där någon tapper lärare gjorde sitt bästa för att hålla oss upptagna, till och med att bli mobbad var något att göra. Sedan blev man hämtad, fick kolla på tv tills någon ropade att middagen var klar.
Men jag stod inför en återkommande prövning: natten. Jag har aldrig kunnat sova när jag behöver och lärde mig för sent att det är möjligt, och lagligt, att bara gå upp och göra något helt annat än att ligga och ruttna i sängen. Men natten är, till skillnad från sommarlovet, inte oöverskådligt lång, och nästa dag är det business as usual.
På landet blev jag lämnad till att ta hand om mig själv. Förutom barbiedockorna och en och annan glasstrut var det bara jag och åkern. Vårt hus låg bredvid en gammal tågräls, och ibland kunde jag tillbringa en hel dag med att gå längs rälsen och slå mot metallen med en pinne. Det fanns inga gulliga minifår att svalka och mata, det var bara jag och föreställningen om att sommarlovet skulle vara höjdpunkten i mitt liv. Man säger ofta att det är bra för barn att ha tråkigt, eftersom det eggar fantasin, men jag måste ändå ställa frågan, till vilket pris?
Dessutom är vuxna alldeles för självupptagna och avundsjuka på barn för att på allvar kunna greppa ett barns komplexa känsloliv
Att ha existentiell ångest som barn är den ensammaste upplevelsen, man inser något fundamentalt för första gången utan att ha verktyg för att hantera det. Dessutom är vuxna alldeles för självupptagna och avundsjuka på barn för att på allvar kunna greppa ett barns komplexa känsloliv. De tänker inte på en skoldag som ett jobb, utan någon slags ledig lyxtid, och anser sig alltid dra det tyngsta lasset.
Ett barn vet inte bättre än att ångesten den har är den första ångesten någonsin, och antagligen den värsta. Ett barn vet inte att saker kan kännas på ett sätt en stund, och sedan på ett annat lite senare. Alla känslor är akuta. Existentiell ångest kokar ner till den absoluta frågan, att vara, eller inte. Ångest gör i värsta fall barn suicidala, eller åtminstone väldigt ledsna.
Om jag någon gång mot förmodan skulle ha tråkigt kan jag numera – till skillnad från när jag var barn – bli full och lägga ut saker på Instagram
I dag fyller jag mina dagar med ändlösa distraktioner. Jag har tagit efter min mamma och är numera själv konstant konsumerad av arbete, jag har sju timmars skärmtid på telefonen och köper saker på internet när jag behöver piggas upp. För femte året i rad tillbringar jag sommaren med att arbeta konstant, och planerar inte att sluta. Om jag någon gång mot förmodan skulle ha tråkigt kan jag numera – till skillnad från när jag var barn – bli full och lägga ut saker på Instagram.
Man kan så klart invända att man måste sitta med sin ångest, att det är det enda sättet att vinna över den. Kanske hade Gittan blivit en mer stoisk person om hon satt kvar och led med sina föräldrar vid poolen, kanske borde hennes föräldrar köpt en skurborste till henne i stället för en deppig semester, kanske är livet ett lidande och i förlängning barndomen likaså. Det finns säkert en stor belöning som väntar på andra sidan av den prövningen, men jag har också redan genomlidit en hel barndom av uthärdande, så jag testar gärna något annat nu.
Läs mer:
David Wiberg: ”En kärlekshistoria” fick mig att våga bli Linnea på scen
