Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det råder en meningslöshetsepidemi i västvärlden. Jag tillhör skaran som har brottats mycket med frågan om livets mening – genomlevt både kliniska depressioner och långa perioder av existentiell ångest – och har förtvivlat över universums tysta likgiltighet inför vår existens. En vanlig religiös förklaring till dessa känslor är ”Guds död” – det vill säga sekulariseringen efter upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. När livet inte längre anses ha ett gudomligt syfte eller en evig fortsättning, menar man, försvinner också känslan av syfte och mening. Den insinuerade uppmaningen är: vänd dig till Gud så löser sig allt!
Men jag har aldrig hittat några skäl att tro på en transcendent gud. Tvärtom har alla mina erfarenheter stärkt mig i min ateistiska livsåskådning. Min lösning har i stället varit att vända mig till gudlösa idétraditioner för vägledning: de antika grekiska etikskolorna, Sartres radikala frihet (och acceptans av medföljande ångest), Camus absurda hjälte, Foucaults självskapande av subjektet och så vidare. Det tog många års studier och reflektioner för att bottna i dessa idéer, och även om det fortfarande skakar under fötterna ibland, har jag i dag byggt en relativt stabil grund att stå på.
Men de senaste 10-15 åren har existentiell meningslöshet fått en annan aktualitet på grund av den lavinartade ökningen av psykisk ohälsa bland unga. Sedan 2010 har antalet unga som diagnostiseras med ångest och depression ökat med flera hundra procent. Allt fler av dem uppger att livet känns meningslöst. Och även om det inte alltid går att avgöra vad som är orsak och verkan – om lidandet föder meningslösheten eller tvärtom – är sambandet uppenbart: tillstånden går ofta hand i hand.
I David Thurfjells nysläppta bok ”Anspråkstagen” vill professorn i religionshistoria förklara framväxten av existentiell ångest samt förse läsaren med olika verktyg och lösningar för att tackla problemet. Projektet startades främst med de lidande ungdomarna i åtanke, skriver han; en beundransvärd ambition. Men trots att boken är allmänbildande och välresearchad, missar den tyvärr målet.
Problemet är främst ett kategorimisstag. Thurfjell skiljer inte tillräckligt tydligt mellan den existentiella ångest som i alla tider har drabbat grubblande personligheter (som jag och författaren själv) och den snabbt ökande psykiska ohälsa som har spridit sig bland unga under de senaste 10–15 åren. Fenomenen överlappar i symtom, men deras orsaker är fundamentalt olika. När de behandlas som samma sak blir också lösningarna otillräckliga – i synnerhet för den senare gruppen.
Thurfjells huvudrecept är att söka subjektiva meningsupplevelser. En del av uppslagen är okontroversiella: prioritera relationer, engagera sig i något större än sig själv (eller som författaren uttrycker det: ”låta sig bli tagen i anspråk”). Men några andra är naiva. Författaren inbjuder till exempel läsaren att förundras över de vardagliga tingens förbisedda magi (en vacker kaffekopp, en leende person som stiger in i rummet och så vidare). Det är sympatiska råd, men det förutsätter en närvaro och mognad som ofta utvecklas med åldern. Det är svårt att tro att en tonåring kan räddas från en existentiell kris genom att uppmärksammas på vackra koppar.
Ett fel som professorn gör är att alltför hårt knyta ”Guds död”, det vill säga sekulariseringen och den vetenskapligt rationella livsåskådningen, till den pågående krisen med ungas psykiska ohälsa. För Gud dog inte år 2010, när kurvorna över barns mentala lidande började stiga snabbt. Den vetenskapliga litteraturen identifierar istället andra, mindre metafysiska, skäl till utvecklingen.
De samlade intrycken av andras framgångar jämförs med det egna vardagliga livet och leder till en känsla av otillräcklighet och misslyckande
1. Digitaliseringen är central. Sociala medier driver ständig statusjämförelse och internalisering av ouppnåeliga ideal. Bland kvinnor födda år 2000 och framåt uppger över 40 procent att de känner sig mindre attraktiva för att de ofta jämför sig utseendemässigt. Samtidigt saluförs groteska nivåer av lyxkonsumtion av influerare och streamers som en eftersträvansvärd norm. De samlade intrycken av andras framgångar jämförs med det egna vardagliga livet och leder till en känsla av otillräcklighet och misslyckande: ”jag är en ful och obetydlig nolla som aldrig kommer att bli någon”.
2. Den stora mängd tid som läggs på appar har trängt undan fysisk socialisering och gjort ungdomar mer isolerade. De träffas ute mindre, dejtar mindre och festar mindre. Istället blir det mer tid åt punkt 1.
3. Växande osäkerhet kring framtiden och prestationsrelaterad stress. Ungdomar känner att de är konkurrensutsatta redan i barndomen och att misslyckanden är oåterkalleliga. Lägg därtill ett osäkert världsläge med klimatkris, krig i närområdet och ekonomiskt kaos så ter sig framtiden som hotfull snarare än hoppfull.
Bilden som framträder är att ungas psykiska ohälsa i stor utsträckning är ett strukturellt problem. Det kräver därmed strukturella lösningar. Till exempel behöver vi ta makten över de beroendeframkallande algoritmerna som styr uppmärksamhetsekonomin. Media – inte minst public service – behöver sluta glorifiera debila influerare och youtubers som saluför ouppnåeliga fejkliv till unga. Och politiker behöver presentera visioner som sträcker sig bortom årsbudgetar, som inger förtroende för unga att det kommer finnas goda förutsättningar för dem att frodas i framtiden, som visar att det finns en plats för alla runt bordet.
Thurfjells uppmaningar till dem med existentiell ångest är välmenande och kommer med all säkerhet att komma somliga till gagn. Men att flytta fokus från de strukturella förändringar som krävs till ett subjektivt sökande efter mening är vanskligt. Vi är skyldiga ungdomarna mer.
Recension av David Thurfjells ”Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten”.
Kristofer Ahlström skriver om ett botemedel mot meningslösheten.
Fler texter av Farshid Jalalvand.
