Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Nonagon Festival
Fennesz, Shitkid, Juli Deák, Duo Bottasso med flera.
Svanö
Att höra Fennesz göra sin grej i den gamla rostiga oljecisternen vid Ångermanälven är som att befinna sig inne i ett högtalarelement. Om jag en gång undrat hur det skulle kännas så vet jag nu. Fennesz är österrikaren som förnyade ambientgenren för ett par decennier sedan och under några efterföljande år samarbetade med betydligt större namn som Ryuichi Sakamoto, David Sylvian och Mark Linkous. Det fanns något ytterst subtilt över hans genombrott ”Endless Summer”, som om han lyckades kombinera My Bloody Valentine, valfri Fylkingen-skiva och Beach Boys. De subtiliteterna är borta nu. Hans set är svinhögt, ogenomträngligt och mäktigt. En ljudande monolit som får hela cisternen att vibrera och gör mig lätt illamående. Det är alls inte dåligt, men bara lite för mycket.
För det här rummet kräver inkännande musiker, det är uppenbart. Efterklangen är hela 25 sekunder så alla typer av slagverk går bort. Det funkar knappt med melodier eller ackordbyten heller. Allt riskerar att grumlas eller lösas upp. Droner fungerar, eller brus, knaster och rassel.
Det är femte gången Nonagon-festivalen ordnas här på den lilla ön Svanö mitt i Ångermanälvens mynning. En gång i tiden var det här centrum för Sveriges industrialisering. Stora delar av det norrländska timret skeppades ut den här vägen och kring förra sekelskiftet anlades mängder av sågverk och andra träindustrier längs stränderna. Befolkningen växte och med tiden också konflikterna mellan träpatroner, arbetare och myndigheter. 1931 sköt man arbetare i byn Lunde på andra sidan vattnet.
Svanö var länge utan fast förbindelse men blomstrade ändå. Öns befolkning uppgick till nästan 700 i mitten av 1900-talet. Idag är industrieran sedan länge över och det bor kring 70 bofasta här, men föreningslivet är starkt och sammanhållningen god. Många verkar ha anlänt under 70-talets gröna våg med vilda idéer, till exempel att köpa en rostig cistern av kommunen för att ”göra något kul” i den. Det luktar fortfarande olja i området och den senaste värmeböljan har förvandlat cisternen till en bastu vilket i sin tur gör att konserterna känns lite som något slags bikramyoga för sinnet.
Varje år bjuder föreningen Nonagon in artister för residens – musiker och visuella konstnärer som under ett par veckor får bekanta sig med rummet, akustiken och efterklangen. Sofia Zaiceva och Lubomir Slovinski var här förra sommaren och spelar under dagen det verk de skapat för cisternen. Det gör också de italienska bröderna i Duo Bottasso – Nicoló och Simone Bottasso – som tillsammans med konstnären Rickard Eklund också framför originalmusik med tillhörande projektioner.
Det är ju en smal festival det här, med allt vad det innebär. Zaicevas musik är stereotypt snårig elektroakustisk musik, abstrakt och bitvis plågsam. Jag älskar den av princip eftersom den är utmanar mig, men jag hittar inte det känslomässiga innehållet. Duo Bottasso, som varvar elektronik med fiol och dragspel, är inte direkt lättillgängliga. Men de har en känsla för dramatik. De gryniga bilder och ljuskaskader som projiceras på cisternens fortfarande oljiga väggar är vackra och mäktiga.
Mest imponerande är dock polsk-ungerska flöjtisten Juli Deák. Hon har tre mikrofoner på sin tvärflöjt som fångar tonerna, klappret av klaffarna, hennes cirkulära andning och hennes röst. Hon skapar porlande rytmer, snygga arpeggion, övertoner och sjunger samtidigt. Ett slags akustisk ambient jazz kanske. Hursomhelst fullkomligt trollbindande unikt och med snygga visuals av Carla Zimbler.
Att Shitkid, som egentligen heter Åsa Söderqvist och kommer från Kramfors bara någon mil bort, gör en kul spelning under kvällen känns nästan malplacerat. Unikt i alla andra sammanhang än här.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter av Po Tidholm