Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag är inte hipp längre, det är bara att inse. Det insåg jag redan under förra vintern när mina vänner snackade om någonting som hette ”Kite on ice”. Jag hade ingen aning om vilka Kite var, eller varför jag skulle vilja se någonting vars namn andades barnunderhållning.
Snabbt insåg jag att detta borde vara någonting jag kände till. Framför allt var det faktum att jag inte kände till den ”musikaliskt banbrytande iscensättningen” en pinsam påminnelse om att jag inte längre hade ”det”.
Under hösten hände samma sak igen. Den här gången snackade kompisar i en gruppchatt om att samla ihop (äta) schnitzlar för att på så sätt vinna priser. Åter insåg jag att jag helt missat schnitzel week, ”veckan för alla schnitzelfantaster”, och därmed stod som ett fån utan någonting att tillägga i schnitzeldiskursen.
Då ska vi inte ens tala om den gången jag, efter att ha hört att DN:s läsare (!) utsett låten till årets bästa, tvingades kolla upp ”Berghain” av den för mig okända artisten Rosalía. Mina öron hörde vad som lät som musik från ett rätt generiskt filmsoundtrack, men uppenbarligen hade jag här missat stor konst.
Att inte ”fatta låten” första gången ska till och med vara en del av storheten. Ännu en gång – pinsamt ohipp.
Det är lätt att skylla min begynnande mossighet på faktorer som min svunna ungdom eller mitt familjeliv. Men samtidigt tror jag att vår tids påstådda brist på lägereldar hela Sverige kan samlas kring är boven i mitt drama.
Nu är valmöjligheterna för många, och de lägereldar som faktiskt finns är för lätta att missa. Jag vet inte ens hur jag ska hitta dem från början. Trots dessa lägereldars påstådda död tycks alla kollegor och vänner se samma program, läsa samma böcker och gå på samma restauranger. Men hur lyckas de alla hitta samma kulturella verk i detta enorma utbud?
Nöjestidningarna, tillika bloggarna, är döda. Så där kan jag inte leta. Och inga personer som är hippa på riktigt hänger väl på Instagram? Eller är jag så mossig att jag inte förstår att hippa personer inte längre har Twitter-konton utan nu hänger på Tiktok?
Kanske finns det någon hemlig mejllista jag inte känner till, som berättar vad jag ska prata om den här veckan? Snälla, skriv upp mig i så fall.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om att alltid välja det lataste alternativet.
