Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Tidigare i november befann jag mig på en thanksgivingmiddag. Alltså en sådan där riktig en med kalkon och gravy. Ingen av de medverkande hade någon bakgrund i staterna, allra minst paret som arrangerade tillställningen.
Ändå var denna thanksgivingmiddag inte uttalat ironisk. Lite pastischartad måhända, men inte ironisk. Det var aldrig så att vi låtsades som att det vi egentligen ville ha var annat än just en riktig hederlig thanksgivingmiddag.
För bara några år sedan hade detta varit omöjligt. Då var alla evenemang som ens i mildaste grad kunde tolkas som svenniga marinerade i flera lager ironi. Vi hade ju kändisvinprovningar för att göra narr av att det ens var ett koncept, inte för att vi ville ha en kändisvinprovning! För att inte tala om alla ”Paradise Hotel”-kvällar, där vi alla tävlade i att låtsas som att vi fann programmet fullkomligt banalt och ointressant.
Jag vet inte riktigt när skiftet skedde. Kanske är det en del av att vara vuxen? Att göra saker för att man vill göra dem, eller åtminstone vara ärlig om att just så är fallet. Eller är det samhället som har förändrats? Att sträcktitta på realityserier har tappat sitt stigma. Och det är Sabrina Carpenter som i dag agerar dragplåster åt musikfestivaler.
Min känslomässiga reaktion på allt detta är, förstås, panik. Hur ska jag kunna utmärka mig om jag inte längre kan göra vardagliga saker ironiskt? Det är ju genom att göra det som jag skyltar med hur jag, till skillnad från alla vanlisar, ser igenom den chimär som är samhället och dess ritualer.
Kan jag inte låtsas som att helgens vinprovning är en satir över vinprovningar som fenomen är jag ju bara en vanlig snubbe som är på en vinprovning!
I USA pratar man ibland om irony poisoning, ironiförgiftning. Då syftar man på framför allt unga killar som konsumerat högerextrema och kvinnohatiska memer ”ironiskt” till en sådan grad att de faktiskt börjar anamma de hatiska åsikterna.
Kanske är det en trivial och onazistisk variation på samma fenomen som tagit sig in i mitt liv. Jag har gjort svenniga saker på ett ironiskt sätt så länge att jag nu själv har blivit en svenne. Så nu är det bara en tidsfråga tills jag börjar slänga mig med begrepp som napolitansk pizza och marbodalkök utan så mycket som en droppe av syra.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om vad som måste göras när en treårings favoritdocka försvinner.
