Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När jag gick på gymnasiet var en av mina bästa kompisar perfekt. Han ansågs inte bara jättesnygg. Han var också extremt charmig, sjöng vackert, var duktig i skolan, spelade bättre gitarr än jag och var till och med en skicklig fotbollsspelare. Som om det inte var nog var han också genuint snäll och omtänksam, med bra värderingar.
Som hans vän kunde jag använda detta till min fördel, och stjäla lite av hans aura när vi tillsammans snackade med tjejer. Andra blev i stället provocerade av honom. Vad hade han för rätt att gå runt med en sådan stjärnglans? Kunde han inte nöja sig med en eller två positiva egenskaper – var han tvungen att nalla alla?
Jag tänker på min gamla kompis eftersom Paul McCartney plötsligt är i ropet. När han medverkar i amerikansk tv ser jag en tydlig grupp segla upp i kommentarsfälten. ”Han kan ju inte sjunga längre!” skriver de. Man kan riktigt se hur de njuter av att se den forne guldgossen stå och kväka på tv-skärmen.
Jag förstår hur de känner. Varför kunde Paul McCartney inte nöja sig med att bara skriva bra låtar? Var han också tvungen att vara en så innovativ basist att det finns nördar som lyssnar på hela Beatles-skivor där alla andra instrument redigerats bort (jag vet att det finns folk som gör det, eftersom jag själv är en av dessa galningar). Folk har genom åren fått leta som dårar för att hitta brister hos honom, som att ”han gör tantmusik”.
Sydney Sweeney är ju faktiskt bara en 5,5:a när hon inte har smink, läser jag i en desperat kommentar.
Ja, det är någonting som gör att vi instinktivt måste försöka ta ned dessa perfekta människor. Som om deras blotta existens gör allt det vi själva saknar så uppenbart att vi inte står ut.
Detta fenomen finns också på internetforum som Reddit, där det finns avdelningar för företrädesvis kvinnor som vill klaga på specifika kvinnliga kändisar. Tänk att det på riktigt finns personer som varje dag ägnar tid åt att försöka övertyga andra om att Sydney Sweeney inte är så snygg: hon är ju faktiskt bara en 5,5:a när hon inte har smink, läser jag i en desperat kommentar.
Det är nu jag borde skriva något om att alla människor har svaga sidor och att det som utåt sett verkar perfekt kanske inte är det.
Men jag har svårt att tro att det skulle vara sant.
Kan du, som jag, knappast kallas för perfekt rekommenderar jag dig därför i stället att följa i mina fotspår. I stället för att provoceras av dina lokala stjärnor – håll dem nära. Kanske kommer de att färga av sig, så att även du kan dra fördel av deras glans?
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: Ryktet om oss nykomlingar sprids snabbt i radhusområdet
Flanören-klassikern: Min plan för att bli den allra coolaste pappan
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
