Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt

Åsa Beckman: Vi måste återerövra läslusten – här är tio stora upplevelser i små format

november 22, 2026

Vecka 47 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

november 22, 2026

Michael Winiarski: Kommer Europa att gå i Putins och Trumps fälla?

november 22, 2026

Stalins iskalla brittiska apostlar förrådde allt i ideologins namn

november 22, 2026

Klimatmötet på väg mot fiasko – EU förbereder historiskt nej

november 22, 2026
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Flora Wiström: Därför skaffade jag barn till slut – trots alla men
Kultur

Flora Wiström: Därför skaffade jag barn till slut – trots alla men

NyhetsrumBy Nyhetsrumnovember 22, 2026
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn

När jag var tolv tog mamma och jag tåget till Köpenhamn. Det var den första resan vi gjorde tillsammans, bara hon och jag. Vi bodde hos en dam som drev ett bed and breakfast i sin lägenhet och som kallade mig skat. Mamma sov på en soffa och jag på en tältsäng intill. Hela rummet doftade potpurri. Jag ville köpa ett par klassiska hängslen att bära punkigt nedsläppta över jeansen och mamma tog uppdraget på största allvar. Vi hittade dem i en billighetsaffär på Strøget och mamma fotograferade mig i min nya outfit.

Jag hittar bilderna i min telefon tjugo år senare. Mitt utseende är den plufsiga tolvåringens, där vissa ansiktsdrag har sprungit före andra, anletet är liksom i otakt. Man ser på bilderna hur nöjd jag är med mina vita hängslen som hänger långt ner över låren. Jag har fotat min mamma också, jag zoomar in på bilderna, hon ser så flickaktig ut.

Min dotter viftar mot mig, nyfiken på den lysande telefonen som jag nog använder i hennes närhet lite för ofta. Jag lyfter upp henne på höften, hon är ett halvår och tung som en påse sand. En vindlande känsla av att ha kontakt med det förflutna och framtiden på samma gång. När hon trycker sig mot mig känner jag att hennes snusnäsduk är genomsur av bubblorna hon hela tiden gör med munnen. Jag stryker henne över kiwifrisyren. Ögonen är kantade av långa ögonfransar, likadana som hennes pappas. Hon ser på mig oavvänt.

Ingen människa har sett på mig med en sådan blick.

Jag var så rädd för att skaffa barn. Rädd för att mitt liv skulle bli trångt av ansvar och missnöje. Rädd för att domesticeras, jag som knappt klarar av att vara hemma en halv dag. Jag var rädd för att jag och min kille skulle hamna längre ifrån varandra, att vi skulle förstöra något som i grund och botten var fint och bra. Jag var rädd för att bli uträknad från sociala sammanhang eller själv behöva åsidosätta mina nära relationer. Rädd för att inte ha tid att skriva.

Visst tänkte jag på klimathotet och krigen. Jag satt i samtal med mina vänner och diskuterade huruvida det är försvarbart att sätta ett barn till den här världen. Samtidigt läste vi om den sjunkande nativiteten. Det är svindlande att en fråga som är så personlig också blir en fråga om samhällets överlevnad. Att ens eventuella barn blir ett slags ställningstagande, när det för många av oss i grund och botten handlar om något så intimt som kärleken inom den närmsta familjen.

Jag tänkte: Kanske går det att oroa sig för framtiden och att vara nyfiken på den på samma gång?

För mig var det alltså inte en fråga om om, utan om när.

Jag tänkte på fredagarna och lördagarna på barerna, det berusande i att inte veta var kvällen ska sluta. Att mosiga mötas upp dagen efter och skratta åt något som hänt, över en fralla. Resorna vi årligen åkte på med våra vänner, ett tiotal personer i ett och samma hus, med matlag och disklag. Lapptäcket av filtar på stranden. Att vila tillsammans med mina kompisar. Jag tänkte på all tid, energi och kärlek jag kunnat ösa på mina vänskapsrelationer, de som varit min högsta prioritet så länge. Vi hade det ju så fint ihop. Varför äventyra något som är bra?

I min vänskapskrets hade några ungar fötts men de paren tillhörde fortfarande minoriteten. Vissa kämpade med att bli gravida eller att träffa någon att så småningom skaffa barn med. Några ville absolut leva barnfritt men de flesta hade siktet inställt på att bilda familj så småningom.

På pappret såg allting krattat ut för mig: jag hade en fast bostad, ett jobb och en trygg och kul pojkvän som ville ha barn med mig så småningom. Men tanken på att ta steget skrämde ändå skiten ur mig. Det är förstås ett litet, privilegierat problem i relation till alla som av olika skäl har svårt att bilda familj, men så löd min verklighet. Jag var rädd.

Tanken på att sätta punkt för en så rolig och fri era av mitt liv, den tanken gjorde ont på riktigt.

Att sätta ett barn till världen verkade vara den ultimata kontrollförlusten. Och om det är något jag och många av mina jämnåriga (millennials) ogillar så är det att förlora kontrollen över våra liv

Det fanns förstås en reell risk att jag inte skulle kunna bli gravid, eller att det skulle ta lång tid att lyckas, vilket spände bågen ytterligare. Dittills hade jag kunnat kontrollera mitt liv i de flesta avseenden, åtminstone var det så det kändes. Visst hade oförutsedda saker hänt: människor jag älskade hade dött, någon jag varit ihop med hade gått och blivit kär i en annan, utbildningar jag sökt till hade inte antagit mig. Men det var ändå jag som styrde skutan för det mesta. Att sätta ett barn till världen verkade vara den ultimata kontrollförlusten. Och om det är något jag och många av mina jämnåriga (millennials) ogillar så är det att förlora kontrollen över våra liv.

Så jag gick i flera år och idisslade frågan: hur vet jag att det är dags? Jag och min kille pratade ofta om det. Var vi redo att kliva in i det okända?

Till slut var det en kompis som föreslog att jag skulle köpa en burk folsyra. Hon förklarade att man uppmuntras att äta det kosttillskottet innan och under en graviditet för att en eventuell bebis inte ska få ryggmärgsbråck. Du kan testa hur det känns att köpa det, sa hon. Det behöver inte betyda att ni ska börja försöka nu, tänk på det som en teaser bara.

Sagt och gjort gick jag till apoteket och köpte en burk. Det kändes busigt, nästan förbjudet. I backen hemåt gick jag och skakade tablettburken som en maracas. Chac-chac, chac-chac, chac-chac. Jag märkte att hela upplevelsen gjorde mig glad. Ja, jag gick där och fånlog. Kanske var det ändå dags att återuppta diskussionen med min kille?

Drygt ett halvår senare kände jag mig sjösjuk trots att jag satt hemma i soffan. Ja ni fattar.

Jag trivs som förälder. Det jag föreställde mig skulle vara mysigt är ännu mysigare. Det jag föreställde mig skulle vara jobbigt är inte alls så farligt. Och jag får skriva det för vårt barn hade högst troligt kolik de första månaderna och jag mådde skit fysiskt och psykiskt då. Men nu skrattar vi mer här hemma än vad vi gjorde tidigare. Förlåt, men det är sant!

Jag är övertygad om att man kan leva ett lika rikt liv utan barn och att det finns många goda skäl att göra det. Men här vill jag vara

Mitt intresse för mina vänner har inte svalnat, tvärtom. Ibland känns det som om vi leker hur många elefanter som får plats i en bil, när vi är på en bar med alla vagnar och ungar (förlåt alla barnfria, verkligen), men det är också ganska så underbart. Visst saknar jag att kunna styra helt över min egen tid, att kunna röra mig friare mellan barer, biografer och restauranger, utan att behöva pumpa mjölk och koordinera det ena med det andra. Det händer ofta att jag tittar på semesterbilder från våra gruppresor och tänker: förstod vi hur bra vi hade det? Men jag vill inte tillbaka. Livet har olika epoker och de ser olika ut för alla människor. Jag är övertygad om att man kan leva ett lika rikt liv utan barn och att det finns många goda skäl att göra det. Men här vill jag vara.

Nyss var jag en tolvåring med nya hängslen, nu sitter jag och skriver den här texten intill mitt sovande barn. Jag vill trycka in ansiktet mot hennes kind men jag är rädd att hon kommer vakna då.

Livets förunderliga cykler. Min egen skat.

Om några år tar jag med henne till Köpenhamn och låter henne köpa något fult plagg som hon känner sig coolast i världen i.

Läs mer:

I ”Stortaxi” skriver Flora Wiström som en svensk Sally Rooney

Flora Wiström inför nya romanen: ”Jag upplevde så himla fula känslor gentemot mina vänners bebisar”

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Åsa Beckman: Vi måste återerövra läslusten – här är tio stora upplevelser i små format

Kultur november 22, 2026

Vecka 47 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Kultur november 22, 2026

Stalins iskalla brittiska apostlar förrådde allt i ideologins namn

Kultur november 22, 2026

Mattias Lundberg om musikrekord: ”All musik har egentligen kommit till i tävlan”

Kultur november 22, 2026

Jessica: Min tröja stalkade mig i 16 dagar

Kultur november 22, 2026

Åt Helmut Kohl verkligen tio rejäla smörklickar på rad – eller bredde Göran Persson på?

Kultur november 22, 2026

Mycket att lista ut i Aron Landahls mysteriebok om försvunna djur

Kultur november 21, 2026

Hennes gymskildring är en skarp skildring av vår kroppsbesatta samtid

Kultur november 21, 2026

Hans dikter vill sudda ut flinet på vår politiska verklighet

Kultur november 21, 2026

Redaktörens Val

Vecka 47 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

november 22, 2026

Michael Winiarski: Kommer Europa att gå i Putins och Trumps fälla?

november 22, 2026

Stalins iskalla brittiska apostlar förrådde allt i ideologins namn

november 22, 2026

Klimatmötet på väg mot fiasko – EU förbereder historiskt nej

november 22, 2026

Ännu en C-topp vill överge Andersson och göra upp högerut

november 22, 2026

Senaste Nytt

Mattias Lundberg om musikrekord: ”All musik har egentligen kommit till i tävlan”

november 22, 2026

Köpte åsna under festresa på Malta – nu bor Gozo i Uddevalla

november 22, 2026

Planen: 7 000 bostäder när Älvsjömässan ska rivas

november 22, 2026
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2026 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?