En sörjande familj sitter vid sin döda mammas sjukhussäng. På nattduksbordet står en liten flaska med etiketten ”GcMAF – experimentell immunterapi”. Kvinnan hade hittat medlet på nätet, och läst på om vad hon trodde var en effektiv behandling mot både cancer, hiv och autism. Hon litade på vetenskapen. Men studierna var falska och kostade henne livet.
Bernhard Sabel, professor i medicinsk psykologi vid Otto-von-Guericke-universitetet i Magdeburg i Tyskland, använder situationen som ett exempel på hur påhittade forskningsstudier kan leda till sjukdom och död. Dessutom urholkar de grunden för vetenskapen. Och det har aldrig tidigare varit så lätt att ta fram och sprida falska resultat. ”Det är utan tvekan den största vetenskapliga krisen någonsin”, skriver Berhard Sabel och Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, i onsdagens nummer av tidskriften Royal Society Open Science.
– Konsekvensen blir att tilltron till publicerade artiklar minskar, i vetenskapsvärlden och på sikt också hos allmänheten och hos politiker, säger Dan Larhammar.
Vetenskapliga tidskrifter är centrala för fungerande forskning. Där kan forskare läsa om tidigare studier och publicera sina egna resultat. Att få in artiklar i tidskrifterna är också avgörande för att bli meriterad för att kunna söka nya tjänster och få finansiering till sin forskning. Via granskningen som kallas peer review (se faktaruta) ska tidskrifterna se till att forskningen och artiklarna håller tillräckligt hög kvalitet.
Nu undergrävs hela systemet av så kallade artikelfabriker och rovtidskrifter (se faktaruta).
– De senaste åren har det också vällt fram artiklar genererade med AI. De ser trovärdiga ut men är bluff från början till slut, säger Dan Larhammar.
Larhammar och Sabel riktar även kritik mot etablerade förlag som ger ut välrenommerade tidskrifter. Förlagen har alldeles för stora vinstmarginaler, menar de.
– Det kostar enorma belopp att publicera en artikel i Nature, eftersom man också betalar för varumärket. Det är ungefär som att köpa en Porsche, säger Dan Larhammar.
Samtidigt är det forskarna själva som gör jobbet i nästan alla led, påpekar han. De utför forskningen och skriver artiklarna. Granskningen av studierna görs gratis av andra forskare. Deras universitet betalar dyra publiceringskostnader eller prenumerationer för att få tillgång till tidskrifternas studier.
– Om någon hade skrivit om en sådan publiceringsmodell i Grönköpings Veckoblad som ett skämt skulle man ju skrattat hjärtligt åt det. Det är ett fullkomligt absurt system, som bara har växt och växt.
Tidskrifter som ges ut av universitetsförlag och vetenskapsorganisationer kan också gå med vinst.
– Men den vinsten går tillbaka till vetenskapssamfundet, som konferenser och som resestipendier till unga forskare och liknande. Då hamnar den inte i fickorna hos ägare och aktieägare, säger Dan Larhammar.
Flera forskningsfinansiärer har sedan något decennium som villkor att resultat ska publiceras med så kallad open access (se faktaruta), så att de är tillgängliga för alla.
– Det är i grunden en god sak. Men det genomfördes alldeles för snabbt, säger Dan Larhammar.
De etablerade förlagen tar mer betalt för att publicera öppet. Det har lett till en uppsjö av nya tidskrifter, med samma betalningsmodell.
– En del av dem publicerar i stort sett vad som helst, bara författaren är villig att betala.
Bernhard Sabel var tidigare chefredaktör för tidskriften Restorative Neurology and Neuroscience. Där blev han utsatt för ett mutförsök av ett företag som ville få studier publicerade. Artikelfabriker som säljer författarskap blir allt vanligare, enligt Dan Larhammar.
– Ju mer betydelsefull och erkänd tidskriften är, desto högre pris får författarna betala till artikelfabriken, säger han.
Finns det en marknad för det?
– Forskare är i en ständig kamp för anställningar och anslag. En del blir då så desperata att de är villiga att fuska för att få fler artiklar på sin meritlista. Problemet är särskilt stort i flera länder utanför Europa.
Trots detta får vi inte börja misstro all vetenskap, poängterar Larhammar och Sabel. ”Men vi måste öppet tala om problemen för att hitta lösningar. När man upptäcker cancer blundar man inte – man försöker förstå orsakerna och planerar och påbörjar en behandling”, skriver de.
Därför tog de båda initiativ till en konferens som hölls på Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm tidigare i år. Resultatet blev Stockholmsdeklarationen, en åtgärdslista med fyra huvudpunkter (se faktaruta) och 34 specifika förslag.
Bland annat vill de göra om meritvärderingen från kvantitet till kvalitet. En forskare som söker en tjänst eller ett forskningsanslag kan då få välja ut sina tio eller tjugo bästa artiklar i stället för att lista alla, något som bland annat Europeiska forskningsrådet också arbetar för.
Undertecknarna vill också ha lagstiftning som slår vakt om forskningens kvalitet och integritet.
– Det är kanske det svåraste att åstadkomma, för där behövs internationella överenskommelser. Annars kan personer som misstänks för fusk skylla på medarbetare i andra länder, där det inte finns samma granskning, säger Dan Larhammar.
Tror du att era förslag kommer att genomföras?
– Det måste ske. Vi har inget val.
Läs mer:
Maria Gunther: Så bedömer du vetenskap
En kris är ingen ursäkt för sänkta krav på forskning
Maria Gunther: Välkommen till vetenskapens verkstad
