Länsmansgårdens kyrka fanns i 52 år. Byggd av prefabricerade moduler och med gångjärn i taknocken skulle den stå modell för serietillverkning.
När den invigdes av biskop Bertil Gärtner fick den namnet Den barmhärtige Samaritens kyrka, valt för att den redan då låg i en stadsdel präglad av social utsatthet.
Nu är kors och orgel borta och kyrkbänkarna är ersatta med färggranna saccosäckar. I köket i det som sedan i november bytt namn till Länsmanshuset, nu med kommunens bolag som ägare, plockar personalen ihop godis- och fikapåsar.
Det vankas i samverkan med Svenska kyrkan filmkväll för barn, ”Polarexpressen” på storbilds-tv:n.
– Det vi vill få fram nu är tät samverkan mellan de som bor här, företag och föreningar. Det är ett otroligt engagemang, många knackar på och vill vara med och ordna alla möjliga aktiviteter, säger Anneli Bjerde.
Tillsammans med Klara Wettre, båda vid allmännyttans bolag Poseidon, berättar de om övergången från kyrka till ett nytt slags Folkets hus vid Länsmanstorget.
Just där sköts för tre år sedan en 22-årig man till döds. Attacken fångades av övervakningskamerorna.
– De hade ett tydligt uppsåt att döda någon från den andra sidan av gängkonflikten, sa åklagaren Maria Thorell då.
22-åringen blev en av de 28 som mördats i landets blodigaste stadsdelskonflikt där unga, vare sig de velat eller inte, av omgivningen kopplats till de kriminella nätverken ”Södra” eller ”Norra” – separerade av en osynlig gränslinje alla känner.
Om den sidan av dagens realiteter i Biskopsgården, som från ren landsbygd under 50- och 60-talet i rasande takt kom att få 30 000 invånare, skrev DN i en serie artiklar före jul. Nu, sju år efter att Göteborgs politiker beslöt att ta fram en slags räddningsplan, börjar konturer av något nytt skönjas.
Planens målbild är satt på pränt: Biskopsgården ska bli ”Biskopsstaden – En trygg, tillgänglig och småskalig stadsomvandling enligt trädgårdsstadens principer”.
Är det realistiskt att den här delen av Hisingen, mellan Volvos fabriker och Karlatornet, inom överskådlig tid kan komma att liknas vid Göteborgs högt värderade trakter, som Örgryte, Änggården och Kungsladugård?
Kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S), svarar:
– Ja, absolut, självklart är det målsättningen! Alla stadsdelar ska vara trygga, fina och som folk trivs i.
Han lägger till:
– Det är förstås ingen quick fix, men segregationen ska brytas.
Det rödgröna styret vill använda Göteborgs allmännytta, landets största, som primärt verktyget för att nå planens mål på 4 100 nya bostäder, varav 1 150 småhus. De rena kommunala investeringarna handlar om miljardbelopp.
På högersidan tvivlar man på att allmännyttan har den ekonomiska styrkan utan att tvingas driva upp hyrorna rent allmänt i Göteborg.
– Det är bättre att låta privata företag bygga än att staden bygger på sin låneskuld, för finns inte ekonomin blir inte mycket byggt alls, säger M-ledaren Axel Josefson.
Att ledordet för ”nya Biskopsgården” är just trädgårdsstad anser Centerpartiet främst är deras förtjänst, de började övertyga övriga partier för fem år sedan, och C-ledaren Emmyly Bönfors säger i dag till DN:
– Staden har inga andra alternativ än att orka driva igenom planen.
Spaden för den första etappen av Biskopsstaden ska vara i marken om tre-fyra år och människor börja flytta in två år senare, alltså 2031. Den bedömningen gör Dan Sandén, vd för Framtiden Byggutveckling som tar fram allmännyttans projekt.
Visionsbilderna DN fått ta del av präglas av det som Göteborgs politiker numera omtalar som ”klassisk arkitektur”, inte utan irritation från just arkitektkåren. Det sneglas på Göteborgs så kallade landshövdingehus och populära sekelgamla radhus- och villaområden.
– Det är ingångarna som politiken trycker på, klassisk arkitektur med slutna kvarter och med småhus där gestaltningsfrågan är viktig, och vi lyssnar på vad politikerna vill, säger Dan Sandén.
Den allra första detaljplanen, som ska ut på samråd till hösten, handlar om runt 500 bostäder kring Friskväderstorget och naturområdet Svarte Mosse, som ska bli en stadspark a la Slottsskogen, en ny skola och inte minst ett nytt stråk för bussar.
Pengar har öronmärkts för att det som ska bli ett kultur- och demokratihus och åtskilliga av dagens p-platser stryker med.
– Det kommer att bli en fantastisk stadsdel med jättestora möjligheter, säger Dan Sandén, chefen för Framtiden Byggutveckling.
– Tänk vilken resurs vi har i de här områdena, jag ser en stor potential i att väva ihop det gamla med det nya, och få med oss trygghetsperspektiven, att stärka torgen och jobba mot det vi kallar 15-minutersstaden.
I den nationella debatten om miljonprogrammet och segregationen lyfts numera idén att riva nergångna flerbostadshus. Men även om det som sades ha varit Europas längsta bostadshus revs just i Biskopsgården redan för 30 år sedan, är det ingen strategi i den nya planen.
– Det är inte aktuellt. Det finns också väldiga fördelar i de befintliga husen, som låga hyror. Men de behöver rustas, inte rivas, säger Dan Sandén.
Visionen om 15-minutersstaden, om att det mesta i vardagen ska kunna finnas på gångavstånd från hemmet, introducerades i Paris 2015.
Det är också från den franska huvudstaden som Göteborgs stadsplanerares inspiration hämtats på hur man kan förvandla en nergången betongförort byggd med bilen i centrum till en plats som drar till sig även den som har gott ställt.
”Staden som gjorde det omöjliga” skrev härom året sajten The Aesthetic City om Le Plessis-Robinson, en mil söder om Triumfbågen. I dokumentet ”Göteborgs utvidgade innerstad” pekade Lukas Memborn, arkitekt vid stadsbyggnadsförvaltningen, på hur delar av Le Plessis-Robinson förvandlats från utskälld till att 2012 ha fått pris som Europas bästa stadsbyggnadsprojekt.
Röster om att Göteborg knappast har råd att fullfölja den ambitiösa planen för Biskopsgården hörs alltså. Men S-ledare Jonas Attenius säger att man absolut kommer att klara den.
– Vi har haft ett tufft konjunkturläge och det är klart att det måste finnas en ekonomi som bär. Om det skulle uppstå problem, vilket vi inte ser risk för, hanterar vi dem då.
Göteborg har de grundläggande förutsättningarna, menar Attenius.
– Jag förringar inte problemen, de är uppenbara. Men det ser trots allt ganska bra ut nu i de senaste trygghetsmätningarna.
Ellinor Linnér säger inte emot. På väg hem från skolan till lägenheten med sönerna berättar hon att hon bott i Biskopsgården i elva år. Hon säger att de känner sig trygga där.
Om de stora planerna för stadsdelen har hon däremot inte hört särskilt mycket.
– Men jag hade gärna kunnat tänka mig ett hus eller ett radhus här. Och kanske lite mer aktiviteter för barnen.
