Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Hamnet”
Regi: Chloé Zhao. Manus: Chloé Zhao och Maggie O’Farrell. I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Joe Alwyn, Emily Watson, Jacobi Jupe, Olivia Lynes, Bodhi Rae Breathnach m fl. Längd: 2 tim 4 min. Språk: engelska. Biopremiär.
Är Shakespeare en människa av kött och blod? Eller ett namn som vi förknippar med 38 pjäser och 154 sonetter? Med tanke på att vi vet så pass lite om dramatikerns liv är det inte helt lätt att närma sig honom som biografisk gestalt. Men – man kan onekligen tänka precis tvärtom.
I Maggie O’Farrells hyllade roman ”Hamnet” från 2020 skapar bristen på tillgängligt källmaterial om Shakespeare fritt spelrum för spekulationer om personen William.
Författaren fyller helt enkelt ut mellanrummet mellan alla saknade pusselbitar, och presenterar ett familjeporträtt som skildrar hur vardagslivet i Stratford-upon-Avon hamnar i skymundan av teaterkarriären i London.
I den Oscarsaktuella filmatiseringen penslar regissören Chloé Zhao (”Nomadland”) på rejält med hjärta och smärta i dämpade färger. Redan under det första mötet mellan Jessie Buckley och Paul Mescal i huvudrollerna, som Agnes och William, förstår man att ”Hamnet” blir en närgången och omtumlande film.
Han ser henne på avstånd genom fönstret, dras mot henne magnetiskt, och sedan fastnar hennes blick omedelbart i hans. Jo, ”Hamnet” har något både för romanceläsaren och teaternörden. Det börjar med flämtande erotik i lantmiljö och slutar med en katarsisk premiär av dramatikerns allra mest klassiska tragedi på Globe Theatre.
Framför allt kretsar ”Hamnet” kring makarna Shakespeares förlust av sonen med samma namn år 1596. Pojkens död är inte hittepå – och i filmen råder det ingen tvekan om att eller ens hur den hänger ihop med ”Hamlet” från 1601. I samtiden var namnen i praktiken utbytbara. Och själva idén om utbytbarhet, att sätta sig själv i någon annans ställe eller ikläda sig ett annat liv, är ett tema i filmen.
Det finns förstås en avigsida men den här typen av tillrättalagda livsberättelser, som inte lämnar något åt fantasin. Eftersom filmen har svar på allt om ”Hamlet” ockuperar den tolkningsutrymmet som brukar vara läsarens eller publikens.
Vem är till exempel vålnaden i pjäsen från 1601? För den unge prinsen är det ingen annan hans döde far, kung Claudius, men skepnaden går ju att tolka som ett hjärnspöke
Vem är till exempel vålnaden i pjäsen från 1601? För den unge prinsen är det ingen annan hans döde far, kung Claudius, men skepnaden går ju att tolka som ett hjärnspöke. Men ”Hamnet” har en biografisk förklaring till det också.
Det känns rätt typiskt för en tid som gärna vill förstå allt som inspirerat av verkliga händelser. Miraklet och mysteriet hos Shakespeare reducerat till psykologiserande traumakultur?
Jo, å ena sidan. Å andra sidan lanserar ”Hamnet” sin tolkning med besked, i en förtrollad berättelse om konst, sorg och försoning. Nu är det William Shakespeares tur att förmänskligas och dags för Anne Hathaway, som här kallas Agnes, att kliva fram ur skuggorna.
Filmen frågar hur man ska orka leva med en stor konstnär, på kort eller lång distans. Eller för den delen med en helt vanlig man, som likt William säger att han har svårt att finna de rätta orden (men samtidigt rymmer ett helt universum inom sig).
Knappt halvvägs in i filmen sitter Paul Mescals bard i blivande och förtvivlar över sitt skrivande. Det är ett slags urscen för kulturmannens småbarnsår: han sitter upplyst i förgrunden, med flera kasserade utkast och en tom bägare framför sig, medan hon och deras nyfödda dotter försöker sova i bakgrundens mörker.
Sedan blir det ändå Jessie Buckleys laddade rollporträtt som utgör filmens centrum. Hennes Agnes är en naturmystiker med ena foten kvar i skogen, som har tidiga erfarenheter av att läka ihop sig själv, i sorgen efter hennes så kallade häxa till mamma.
I ”Hamnet” är män från kulturen medan kvinnor är från naturen, men de förenas i magiskt tänkande. Det är en film om varje förälders värsta mardröm, som brottas med frågan om hur man ska vaka över sina barn i livet efter detta.
Man hade kunnat byta ut huvudpersonens namn till, säg, Christopher Marlowe och filmen hade varit lika drabbande i alla fall. Men det är klart att Shakespeare är ett tacksamt varumärke, en spännande projektionsyta och en fascinerande gestalt som liksom skapar drama i kvadrat.
Jag kommer i alla fall aldrig kunna se på vålnaden i ”Hamlet” på samma sätt igen.
Se mer. Tre andra filmer om Shakespeare: ”Shakespeare in love” (1998), ”Anonymous” (2011), ”All is true (2018).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
