Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jag hade precis börjat som konstnärlig ledare på Folkteatern 2014.
En av mina första dagar gick jag för att lyssna på ett kulturpolitiskt samtal i Västra Götaland. Alla partier fanns representerade. Efteråt gick jag fram för att hälsa på de medverkande och presenterade mig som ny konstnärlig ledare på Folkteatern.
När den moderata politikern hörde teaterns namn drog han undan handen och vände på klacken.
När jag senare berättade om händelsen för en kollega fick jag ett svar som förvånade mig ännu mer. ”Det är bara så det är. Folkteatern har alltid varit ett rött skynke”
Jag stod kvar, ganska paff. När jag senare berättade om händelsen för en kollega fick jag ett svar som förvånade mig ännu mer. ”Det är bara så det är. Folkteatern har alltid varit ett rött skynke.”
Jag tyckte det var obegripligt då. Jag tycker det är lika obegripligt i dag.
Under mina tolv år som konstnärlig ledare har Folkteatern genomgått stora förändringar. Vi har hanterat ekonomiska kriser, pandemier, lokalfrågor och osäkra framtidsutsikter. Ofta har arbetet handlat om att ha en plan B och en plan C redo. Kanske får vi inte vara kvar i våra lokaler. Kanske vinner de blå partierna nästa val och kanske teatern i så fall läggs ner.
Osäkerheten har varit konstant.
Det märkliga är att det aldrig tycks spela någon roll vad vi faktiskt gör. Inte hur många publikframgångar vi har. Inte hur många människor som för första gången upptäcker teatern genom oss. Inte hur många konstnärliga framgångar vi skapar.
Och egentligen handlar detta inte om Folkteatern. Det handlar om en historiesyn
Och egentligen handlar detta inte om Folkteatern. Det handlar om en historiesyn.
Att arbetarrörelsen har varit med och byggt stora delar av det moderna Sverige är inte en partipolitisk åsikt. Det är ett historiskt faktum. Många av de institutioner vi i dag tar för givna – folkbildningen, biblioteken, studieförbunden, kulturen för breda grupper och den gemensamma välfärden – växte fram ur idén att människor har lika värde och ska ha likvärdiga möjligheter att delta i samhället.
Folkteatern är en del av den berättelsen.
När Sverigedemokraterna och Moderaterna vill lägga ner Folkteatern samtidigt som man ifrågasätter folkhögskolor och andra delar av den gemensamma infrastrukturen är det svårt att inte se ett större mönster. Institutioner som vuxit fram ur folkbildningens och folkrörelsernas tradition tycks gång på gång behöva motivera sin existens på nytt.
Men dessa verksamheter är inte historiska misstag. De är en del av det samhälle som gjort Sverige starkt: ett samhälle där kultur, utbildning och bildning inte betraktas som privilegier utan som gemensamma tillgångar.
Därför är det också viktigt att förstå att attackerna mot Folkteatern handlar om något annat. Vi har blivit en slagpåse i ett politiskt ställningskrig.
Vi är en teater! Och en unik sådan med ett renommé som borde göra kulturpolitikerna i Västra Götaland stolta
Men en offentlig verksamhet ska inte vara en spelplan för politisk retorik. Vi är en teater! Och en unik sådan med ett renommé som borde göra kulturpolitikerna i Västra Götaland stolta. Och det är utifrån den verksamhet vi bedriver samtalet borde utgå.
Folkteatern har vid upprepade tillfällen, gång på gång, bjudit in både Sverigedemokraterna och Moderaterna till oss för att de ska få se och förstå vår verksamhet – en verksamhet som har ambitionen att vara en kulturinstitution i tiden, med plats för alla.
De har konsekvent tackat nej.
Deras bild av vår verksamhet är cementerad. Ett sosseprojekt. Men i den bemärkelsen är hela Sverige i så fall ett sosseprojekt.
Att inte ens vilja föra ett samtal med en av regionens största kulturinstitutioner är obegripligt. Vi kanske inte är överens om allt, men att demokratin behöver gemensamma institutioner som bär och utvecklar det offentliga samtalet borde vara en självklar utgångspunkt.
Moderaterna säger sig värna kulturen. Inom partiet finns dessutom flera skickliga kulturpolitiker som förstår värdet av konstnärlig kvalitet och konstnärlig frihet. Just därför är det så svårt att förstå varför man fortsätter att bedriva en politik som så ofta präglas av misstänksamhet mot kulturinstitutioner.
Att hota en verksamhet år efter år är inte konstruktivt. Det leder inte till utveckling. Det skapar bara osäkerhet.
Sluta sura över att folkhemmet byggdes av socialdemokrater. Förhoppningsvis delar vi alla en önskan om ett blomstrande kulturliv
Det handlar inte om att ta Folkteatern i handen. Det handlar om att våga försvara allas rätt till konst. Att sluta sura över att folkhemmet byggdes av socialdemokrater. Förhoppningsvis delar vi alla en önskan om ett blomstrande kulturliv som ger näring till alla människor.
Läs mer:
Frida Röhl: ”Vi har blivit rädda för att teatern ska göra ont”













