Centralbanksköp
Strax innan millennieskiftet hade centralbanker i framför allt Europa dumpat så mycket guld på den globala marknaden att det krävdes en informell överenskommelse för att stoppa guldpriset från att rasa ytterligare.
Tre decennier senare är situationen helt omvänd. Centralbankerna har spenderat de senaste tio åren med att dammsuga marknaden på guldtackor, med konsekvensen att de vid halvårsskiftet förra året satt på över 36 000 ton guld. Samtidigt har centralbankernas guldinnehav stigit från att motsvara mindre än 10 procent av världens valutareserver för ett decennium sedan till att nu motsvara över en femtedel.
Än så länge ser centralbankernas guldsug inte ut att ha mildrats av den skarpa prisuppgången. I en enkät bland centralbanker som branschorganisationen World Gold Council genomförde förra året svarade 43 procent att de planerade att öka sina guldinnehav under det kommande året medan 95 procent trodde att de totala centralbanksinnehaven skulle öka under samma period.
Dollardramatik
De globala valutareserverna vittnar också om en annan trend som bidragit till att stärka guldet. Den amerikanska dollarn har under lång tid utgjort världens viktigaste reservvaluta, och står fortfarande för den största delen av världens valutareserver.
Men sedan millennieskiftet har dollarns andel sjunkit från över 72 till under 57 procent. Nedgången har inte gynnat någon särskild valuta som till exempel euron eller Kinas yuan. Istället tycks det extra utrymmet i reserverna ha spridits över flera andra tillgångar, som till exempel guld.
Ett liknande mönster syns i innehaven av amerikanska statspapper, som nu utgör en mindre andel av centralbankernas reserver än guldet för första gången sedan mitten av 1990-talet.
En förklaring är att tilltron till den amerikanska dollarn har avtagit, dels som en konsekvens av svagare statsfinanser i USA och dels på grund av signaler om att den sittande administrationen gärna skulle vilja se dollarns värde sjunka.
Geopolitik och sanktioner
En annan förklaring är den skarpa förändringen i det geopolitiska världsläget under de senaste tio åren. En undersökning från Europeiska centralbanken indikerar att de länder som står geopolitiskt nära Kina och Ryssland har varit mer aktiva i sina guldköp sedan slutet av 2021.
Ungefär samtidigt bröts det historiskt starka sambandet mellan priset på guld och räntorna på amerikanska statspapper. Vanligtvis brukar priset på guld sjunka när räntorna stiger och vice versa, en tendens som bland annat beror på att guld historiskt setts som en bra investering när inflationen stiger vilket brukar resultera i högre räntor när centralbanker försöker trycka ned priserna igen.
Men sedan början av 2022, då Ryssland invaderade Ukraina, har sambandet alltså fallit samman.
Inflationens återkomst
Historiskt har guldets viktigaste funktion på finansmarknaderna varit att skydda investerare från kriser. Inte minst har guldet fungerat som en försäkring när inflationen varit hög, eftersom dess värde till skillnad från många andra tillgångar inte urholkas av centralbankernas försök att stoppa skenande priser.
Det är fortfarande det vanligaste skälet till att åtminstone centralbanker köper guld enligt World Gold Councils enkät. Men på många håll i världen, inte minst i Europa, har inflationsförväntningarna fallit tillbaka igen.
Paradoxalt nog kan det också ge stöd åt guldet. Under fjolåret steg inflödena av sparkapital till börshandlade fonder som investerar i guldet till rekordhöga nivåer när vanliga sparare försökte haka på rallyt. En del analytiker tror att inflödena kan fortsätta i år eftersom lägre räntor betyder lägre avkastning på andra tillgångar, och därför gör guldet lite mer attraktivt för investerare.
Läs mer:
När guldet är rekorddyrt kan Kenyas gruvarbetare tvingas bort
Carl Johan von Seth: Världen har fått guldfeber – och det är ett dystert tecken
